ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 253 sig. Men inte heller i antiken måtte han ha funnit sina ideal förverkligade, att döma av hans tragedi “Virginia“, ett verk av en redan skeptisk man, som älskar friheten men söker den förgäves, till och med i den antika världen. På det romerska Forum härskade oligarkien lika väl som i Paris, men där måste en far för att rädda sin oskyldiga dotter undan despotismen stöta dolken i hennes hjärta. På “casa Alfieri“ i Florens står ristat: “Vittorio Alfieri, principe della tragedia, qui con magnanimi sensi molti anni detto e qui mori.“ Det faller oss ej in att vilja jämföra Alfieri med Shakspeare; jämsides med den oförliknelige engelske tragikern kan han ej nämnas. Men man kan dock ej frånkänna italienaren dramatiska förtjänster, och framför allt kan man ej förneka det stora, välgörande inflytande han utövade på sin samtid. “Född av vandaler och uppfostrad som en vandal“, såsom han sade om sig själv, förblev han städse en sådan i så måtto, att stål i karaktären är ett huvuddrag hos honom. Språket i hans tragedier är kärvt och stundom skrovligt, orden verkade som hammarslag på publiken, van vid seicentismon, vid sliskiga och jollrande sonetter, van också att smidigt böja sig och foga sig efter omständigheterna, blottad på nationell stolthet. Han hämtade sina ämnen från det förflutna, men hans romerska republikaner äro lika ohistoriska som republikanerna från Lorenzo Medicis tid; de ena som de andra äro gestalter, som poeten skapade i sin fantasi för att visa italienarna, hurudana de borde vara. Han frigjorde också den italienska tragedien från det slaviska beroendet av franska förebilder, framför allt Corneille, som då ansågs som idealet för en tragisk skriftställare Han har samma förtjänst om dramatiken som Goldoni om komedien, d. v. s. trots den franska dramatikens utomordentliga blomstring lät han sig ej påverkas av den utan stod i huvudsak på nationell, italiensk grund. Goldonis ämnessfär är dock rikare, hans persongalleri mera omväxlande; Alfieri modellerar sina gestalter efter ett en gång givet mönster. Hans begåvning är för litet smidig, för litet allsidig för att han skulle kunna dana en sådan mångfald av typer som Shakspeare; men hos var och en av sina personer har han nedlagt något av sin egen själ, sin vrede, sin stolthet, sin kärlek, och där är i hans verk något av Dantes ande. Ofta möter man också jämförelser mellan Alfieri och Dante, och blott och bart därav förstår man, att “den savojiske vandalen“ intager en rangplats i den italienska andens utvecklingshistoria.