254 ROM Alfieri med sitt kärva och manliga kynne ringaktade Metastasios ljuva, smäktande sång. Då han en gång läste en sonett i den sirlige abbéns stil, sade han med en axelryckning: “Roba metastasiana!“ Med rätta anmärkte också Massimo d’Azeglio, att en av denna mäktiga andes största förtjänster var, att den omskapade ett “Italia Metastasiana“ till “Alfieriana“. Men detta yttrande förskriver sig från en patriotisk politiker, som värdesätter Alfieri efter nationella synpunkter, det är ej en litteraturhistoriker, som fäller dom. En av de främsta kännarna på det området, De Sanctis, som villigt erkänner Alfieris förtjänster om nationen, säger, att “Metastasio var född poet, Alfieri ville vara poet, men var det ej.“ VIII. Ett av målen tör grevinnan d’Albanys arelystnad var att i sin salong se societetens spetsar, diplomater, berömda litteratörer och konstnärer, framstående ütlänningar. Franska revolutionen gjorde slut på hennes mottagningar i Paris, oförtövat slog hon då upp portarna till sitt palats i Florens. Som hennes inkomster betydligt förminskats till följd av kardinalens av York död, tvekade hon ej att än en gång hos Georg Ill anhålla om en livstidspension. Konungen av England tillmötesgick denna gång grevinnans anhållan och lät tilldela henne ett tusen sexhundra pund om àret. Hon kunde alltså leva ett komfortabelt och lugnt liv. Men fastän grevinnan själv påstod, att hon alls icke blandade sig i de politika intrigerna, vilket ju med hänsyn till de oupphörliga regeringsskiftena också var rådligast, hade hon dock svårt för att iakttaga nödig försiktighet. Överhuvud tyckte hon om att hennes salong blev betraktad som en nyhetsbasar, även politisk. Då Napoleon förvandlade Toskana till en fransk provins, då han den 26 juni 1808 utfärdade en proklamation, vari han för befolkningen förkunnade, att den skulle få äran att införlivas med det stora franska riket, blev allt slags politiskt skvaller farligare än någonsin. Fouché, som kände till italienarnas passion för att konspirera, omslöt Toskana med ett helt nät av spioner, hemliga agenter, och “les mouchards“ blevo Florens skräck. Grevinnan d’Albany var så pass oförsiktig, att hon ville fort. sätta på den väg Alfieri hade inslagit och öppet visa sin mot-