ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 255 vilja för fransmännen. Då general Clarke, den blivande hertig de Feltro, för någon tid ståthållare i Florens, uttryckte sin önskan att göra hennes bekantskap, vägrade grevinnan att taga emot honom i sitt hus. På det hela var hennes salong illa anskriven hos fransmännen, de hade för sig, att där spunnos allehanda intriger mot regeringen, ja mot Napoleon själv. Det första offret för dessa misstankar blev grevinnans väninna, markisinnan de Prie. I ett brev till furst Adam Czartoryski uttalade hon sig ofördelaktigt om Napoleon; brevet föll i franska polisens händer, och utan att fråga efter markisinnans rangställning i Florens lät kejsaren inspärra henne i Fort Fenestrelles, där den stackars damen i två år fick begrunda sin oförsiktighet. Grevinnan d’Albany blev något hänsynsfullare behandlad; sommaren 1809 fick hon av Napoleon befallning att begiva sig till Paris. Den påtvungna resan förljuvades av Fabre, som ej vek från hennes sida. Napoleon mottog grevinnan ganska nådigt, men lät henne i skämtsam ton veta, att han hade väl reda på hennes inflytelserika ställning i den högre florentinska societeten liksom också därpå, att grevinnan motarbetade toskanarnas förening med fransmännen, hans önskemål. Av denna anledning fann han det önskligt, att hon bosatte sig i Paris, där för övrigt hon med sitt intresse för de sköna konsterna ju borde trivas väl. Han gick så långt i artighet, att han ställde en loge i hovteatern till hennes förfogande. Det oaktat saknade grevinnan bittert sitt Florens, och efter ett år bad hon om tillstånd att få återvända till Italien, vilket Napoleon ej motsatte sig, anseende att hon efter denna läxa skulle visa sig hövligare mot fransmännen. Han hade rätt. I slutet av 1810 öppnade grevinnan ånyo sina salonger vid Arno, började umgås vid storhertiginnan Elisa Bonaparte-Baciocchis hov och mottog fransmän hos sig. Lamartine, som vistades i Florens som tjugoåring, var på en middag hos henne. Tre lakejer väntade honom i trappan och visade honom in i en liten salong avsedd för “conversazioni“. Där fann Lamartine grevinnan, en äldre dam, vars utseende förrådde varken drottningen över ett stort rike eller drottningen i en stor mans hjärta. Liten till växten och ganska fet rörde hon sig tungt och. hade mist all grace. Ansiktskonturerna hade rundats, men ännu återstod ögonens glans, ett behagligt leende och ett yvigt, askblont hår. För övrigt gjorde hon intryck av en intelligent och älskvärd kvinna, som om hon ej längre kunde väcka beundran åtminstone väckte en hågkomst av sin forna tjuskraft.