Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 255
vilja för fransmännen. Då general Clarke, den blivande hertig
de Feltro, för någon tid ståthållare i Florens, uttryckte sin
önskan att göra hennes bekantskap, vägrade grevinnan att
taga emot honom i sitt hus. På det hela var hennes salong illa
anskriven hos fransmännen, de hade för sig, att där spunnos
allehanda intriger mot regeringen, ja mot Napoleon själv. Det första
offret för dessa misstankar blev grevinnans väninna, markisinnan
de Prie. I ett brev till furst Adam Czartoryski uttalade hon sig
ofördelaktigt om Napoleon; brevet föll i franska polisens händer,
och utan att fråga efter markisinnans rangställning i Florens lät
kejsaren inspärra henne i Fort Fenestrelles, där den stackars
damen i två år fick begrunda sin oförsiktighet.
Grevinnan d’Albany blev något hänsynsfullare behandlad;
sommaren 1809 fick hon av Napoleon befallning att begiva sig
till Paris. Den påtvungna resan förljuvades av Fabre, som ej
vek från hennes sida. Napoleon mottog grevinnan ganska nådigt,
men lät henne i skämtsam ton veta, att han hade väl reda på
hennes inflytelserika ställning i den högre florentinska societeten
liksom också därpå, att grevinnan motarbetade toskanarnas
förening med fransmännen, hans önskemål. Av denna anledning
fann han det önskligt, att hon bosatte sig i Paris, där för övrigt
hon med sitt intresse för de sköna konsterna ju borde trivas väl.
Han gick så långt i artighet, att han ställde en loge i hovteatern
till hennes förfogande. Det oaktat saknade grevinnan bittert sitt
Florens, och efter ett år bad hon om tillstånd att få återvända
till Italien, vilket Napoleon ej motsatte sig, anseende att hon
efter denna läxa skulle visa sig hövligare mot fransmännen.
Han hade rätt. I slutet av 1810 öppnade grevinnan ånyo
sina salonger vid Arno, började umgås vid storhertiginnan Elisa
Bonaparte-Baciocchis hov och mottog fransmän hos sig.
Lamartine, som vistades i Florens som tjugoåring, var på en middag
hos henne. Tre lakejer väntade honom i trappan och visade
honom in i en liten salong avsedd för “conversazioni“. Där fann
Lamartine grevinnan, en äldre dam, vars utseende förrådde
varken drottningen över ett stort rike eller drottningen i en stor
mans hjärta. Liten till växten och ganska fet rörde hon sig tungt
och. hade mist all grace. Ansiktskonturerna hade rundats, men
ännu återstod ögonens glans, ett behagligt leende och ett yvigt,
askblont hår. För övrigt gjorde hon intryck av en intelligent
och älskvärd kvinna, som om hon ej längre kunde väcka
beundran åtminstone väckte en hågkomst av sin forna tjuskraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
