256 ROM Genom sitt okonstlade väsen vann hon genast sin gäst. Som hon visste, att Lamartine sysslade med litteratur och skrev vers, frågade hon honom, om han ville se “den store mannens“ rum och bibliotek, och då fransmannen med glädje tackade, vinkade hon åt en äldre abbé, som befann sig i salongen, att han skulle visa honom de rum Alfieri bebott. Lamartines skildring av detta besök vittnar om hur mäktigt minnet av den döde skalden verkade på även en främmande yngling. Han var så gripen, att han icke ens kunde tala till sin ciceron. Aterkommen till salongen fann han där några av husets vänner, också inbjudna. Middagen var enkel och varade kort, men efter middagen samlade sig ett lysande sällskap. Betjäningen anmälde oupphörligt bärare av historiska italienska namn, berömda vetenskapsmän och konstnärer. Gästerna slogo sig ned i en halvcirkel, värdinnan tog plats i en soffa, framför vilken stod ett litet bord fullt med böcker. Lamartine tyckte sig bevista snarare ett akademiskt sammanträde än ett tvångslöst privat samkväm. Politik och dagsfrågor voro bannlysta på grund av franska polisens misstänksamma vaksamhet, och det föreföll som om skuggor från en annan värld hade talat med varandra. De reflexioner om konst och litteratur han hörde väckte dock hos den unge fransmannen tanken, att man kan beröva en nation kroppens frihet men ej själens. Grevinnan var ej alltid så älskvärd som mot Lamartine och förstod att sätta sig i respekt särskilt hos ungdomen. På den tiden vistades Massimo d’Azeglio i Florens, nyss vuxen. Han umgicks hos grevinnan, och en afton ville han presentera för henne sina vänner, bröderna Robilant. De unga herrarna gingo emellertid först på teatern, och ej förrän efter föreställningens slut uppenbarade de sig i grevinnans salong. Grevinnan varseblev dem, vände sig till furst Borghese och sade nästan högt: “A quelle heure viennent ces messieurs!“ Efter denna skrapa försökte ynglingarna gömma sig bakom de andra gästerna, men olyckan ville, att d’Azeglio, som fick se en skål konfekt på ett bord, försåg sig med en bonbon i form av en persika och bröt den så oförsiktigt, att ena halvan flög i luften, studsade mot en diplomats ordensband och föll ned framför fötterna på husets härskarinna. Grevinnan gav honom en sträng blick, och d’Azeglio smög sig hastigt ur salongen och återkom aldrig mer. Bland gästerna hos grevinnan d’Albany sågs, efter 1812, ofta