ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 257 Ugo Foscolo. Av fruktan att bli arresterad lämnade han detta år Milano, där han gjort sig misstänkt av franska polisen. Grevinnan var redan en äldre kvinna, Foscolo stod i sin fulla mannakraft, men då man läser poetens brev frestas man tro, att ömmare känslor fyllde hans hjärta; man får ju dock komma ihåg den lidelsefulle skaldens smak för det högtravande. Otvivelaktigt däremot gjorde Foscolo ett starkt intryck på grevinnan; han var alltför lik Alfieri både till utseende och temperament för att han ej skulle återuppliva minnena av hennes forna kärlek. Denna ömma vänskap föranledde grevinnan att ge poeten många visa råd: han skulle ej blanda sig i politiken útan hålla sig till det han var skapad för, d. v. s. litteraturen, och han skulle ej öda sin tid på kvinnorna utan ägna dem endast några kvällstimmar. Under denna tid målade Fabre det porträtt av Foscolo, som sedermera kom i John Murrays, Byrons förläggares ägo. Till sin bild skrev Foscolo en dikt efter Alfieris mönster. Hans beskrivning lyder: “En i förtid fårad panna, håret blont, kinderna infallna, blicken skarp, läpparna korallröda, huvudet framåtböjt, lång hals och brett bröst. Gestalten välformad, klädseln anspråkslös; tanken snabb och gången snabb, ett brinnande begär att handla, en hastigt uppflammande vrede. Slösaktig men mäåttfull i njutningen, vill vara allas vän och hyser medkänsla med lidandet, fastän han ej älskar världen. Djärv i sitt tal, modig i handling, alltid upptagen av tankar, ofta en grubblande enstöring. För övrigt orolig, impulsiv och halsstarrig. Rik på fel och förtjänster, känner vad som är rätt, men faller ändå för frestelsen. Lugn och ära vänta honom först i graven.“ Man måste medge, att författarna till bägge sonetterna hade ganska hög tanke om sig själva, ty trots att de antyda sina fel, är ju totalbilden ytterst sympatisk. I Foscolos självporträtt saknas dock ett av de viktigaste dragen: han var förunderligt ombyilig i sina politiska åskådningar, motsade sig själv, såg ena gången sin nations räddning i Napoleon, andra gången i österrikarna, och av naturen en deklamatör berusade han sig med sin egen flödande vältalighet. IX. Grevinnan hade en lyckligare och lugnare ålderdom än man skulle kunnat vänta efter hennes stormiga liv. Alfieri kastade Rokokomänniskorna. 17