Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ALFIERI OCH GREVINNAN D’ALBANY 257
Ugo Foscolo. Av fruktan att bli arresterad lämnade han detta
år Milano, där han gjort sig misstänkt av franska polisen.
Grevinnan var redan en äldre kvinna, Foscolo stod i sin fulla
mannakraft, men då man läser poetens brev frestas man tro, att ömmare
känslor fyllde hans hjärta; man får ju dock komma ihåg den
lidelsefulle skaldens smak för det högtravande.
Otvivelaktigt däremot gjorde Foscolo ett starkt intryck på
grevinnan; han var alltför lik Alfieri både till utseende och
temperament för att han ej skulle återuppliva minnena av hennes
forna kärlek.
Denna ömma vänskap föranledde grevinnan att ge poeten många
visa råd: han skulle ej blanda sig i politiken útan hålla sig till det
han var skapad för, d. v. s. litteraturen, och han skulle ej öda sin
tid på kvinnorna utan ägna dem endast några kvällstimmar.
Under denna tid målade Fabre det porträtt av Foscolo, som
sedermera kom i John Murrays, Byrons förläggares ägo. Till sin
bild skrev Foscolo en dikt efter Alfieris mönster. Hans
beskrivning lyder: “En i förtid fårad panna, håret blont, kinderna
infallna, blicken skarp, läpparna korallröda, huvudet framåtböjt,
lång hals och brett bröst. Gestalten välformad, klädseln
anspråkslös; tanken snabb och gången snabb, ett brinnande begär att
handla, en hastigt uppflammande vrede. Slösaktig men mäåttfull
i njutningen, vill vara allas vän och hyser medkänsla med
lidandet, fastän han ej älskar världen. Djärv i sitt tal, modig i
handling, alltid upptagen av tankar, ofta en grubblande enstöring. För
övrigt orolig, impulsiv och halsstarrig. Rik på fel och förtjänster,
känner vad som är rätt, men faller ändå för frestelsen. Lugn och
ära vänta honom först i graven.“
Man måste medge, att författarna till bägge sonetterna hade
ganska hög tanke om sig själva, ty trots att de antyda sina
fel, är ju totalbilden ytterst sympatisk. I Foscolos självporträtt
saknas dock ett av de viktigaste dragen: han var förunderligt
ombyilig i sina politiska åskådningar, motsade sig själv, såg ena
gången sin nations räddning i Napoleon, andra gången i
österrikarna, och av naturen en deklamatör berusade han sig med sin
egen flödande vältalighet.
IX.
Grevinnan hade en lyckligare och lugnare ålderdom än man
skulle kunnat vänta efter hennes stormiga liv. Alfieri kastade
Rokokomänniskorna. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
