258 ROM glans över hennes förflutna, den trogne vännen Fabre var hennes älderdoms stöd. Efter storhertig Ferdinand Il:s återkomst 1814 blev hon gärna sedd vid hovet; hertigen glömde ej, att hon städse, även under Napoleons triumfer, förblivit en trogen anhängare av den lothringska dynastien och fördenskull måst underkasta sig förvisning till Paris. Sina ekonomiska intressen förstod hon att bevaka; efter Bourbonernas restauration vände hon sig till franska regeringen med anhållan att återfå den pension hon förlorat under revolutionen. Dessa bemödanden kröntes ej med framgång, men hon hade ändå tillräckliga inkomster för att kunna leva på sådan fot som anstod hennes ställning. Grevinnans intelligens, fördjupad av erfarenheten, var alltjämt livlig och vaken som i ungdomen, och saknaden av figur och kvinnligt behag uppvägdes av ett okonstlat och värdigt uppträdande. Thomas Moore karakteriserade henne kort: “Klok och sans gêne.“ Ute på promenad uppträdde hon nästan alltid klädd i svart klänning, schal och stor hatt, gick med gravitetiska, litet tunga steg och ofta med händerna i sidan. Ingen lakej åtföljde henne. Hennes vanliga promenadplats var Lung’Arno och dess fortsättning åt Cascine till. Återkommen hem slog hon sig efter frukosten ned i sitt bibliotek; hon läste mycket och gjorde ofta anteckningar i böckerna eller utdrag ur historiska arbeten. Hennes intimare vänner allena fingo tillträde till detta sanktuarium. Hon skrev noggrant upp vilka böcker hon läst, och som hon under den franska ockupationen sällan gick ut, hann hon, som hon med en viss självbelåtenhet skämtar, genomläsa icke mindre än trettionio verk och göra utdrag ur dem. Mesta tiden tog hennes korrespondens. Det var brevskrivningens tidevarv; man meddelade varandra icke blott privata och sociala nyheter utan även sina intryck av böcker och politiska händelser. Grevinnan hade en hel legion korrespondenter; det finns knappt ett känt italienskt eller franskt författarnamn från den tiden, som man ej finner under de brev som förvarats efter henne. En del av hennes korrespondens publicerade Reumont i sin monografi över grevinnan, èn mängd brev adresserade till henne ha tryckts i våra dagar, och ännu finns det många i handskrift i biblioteket i Montpellier, där Fabre deponerade den skriftliga kvarlåtenskapen efter sin väninna. Efter den napoleonska katastrofen kom det ny fart i umgängeslivet i Rom, Neapel och Florens. Under de franska triumfernas tid hade den mest resande nationen, engelsmännen, hållit