Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Alfieri och grevinnan D'Albany
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258 ROM
glans över hennes förflutna, den trogne vännen Fabre var hennes
älderdoms stöd. Efter storhertig Ferdinand Il:s återkomst 1814
blev hon gärna sedd vid hovet; hertigen glömde ej, att hon städse,
även under Napoleons triumfer, förblivit en trogen anhängare
av den lothringska dynastien och fördenskull måst underkasta sig
förvisning till Paris.
Sina ekonomiska intressen förstod hon att bevaka; efter
Bourbonernas restauration vände hon sig till franska regeringen med
anhållan att återfå den pension hon förlorat under revolutionen.
Dessa bemödanden kröntes ej med framgång, men hon hade
ändå tillräckliga inkomster för att kunna leva på sådan fot som
anstod hennes ställning. Grevinnans intelligens, fördjupad av
erfarenheten, var alltjämt livlig och vaken som i ungdomen, och
saknaden av figur och kvinnligt behag uppvägdes av ett
okonstlat och värdigt uppträdande. Thomas Moore karakteriserade
henne kort: “Klok och sans gêne.“ Ute på promenad
uppträdde hon nästan alltid klädd i svart klänning, schal och stor
hatt, gick med gravitetiska, litet tunga steg och ofta med händerna
i sidan. Ingen lakej åtföljde henne. Hennes vanliga promenadplats
var Lung’Arno och dess fortsättning åt Cascine till. Återkommen
hem slog hon sig efter frukosten ned i sitt bibliotek; hon läste mycket
och gjorde ofta anteckningar i böckerna eller utdrag ur historiska
arbeten. Hennes intimare vänner allena fingo tillträde till detta
sanktuarium. Hon skrev noggrant upp vilka böcker hon läst, och som
hon under den franska ockupationen sällan gick ut, hann hon, som
hon med en viss självbelåtenhet skämtar, genomläsa icke mindre
än trettionio verk och göra utdrag ur dem.
Mesta tiden tog hennes korrespondens. Det var
brevskrivningens tidevarv; man meddelade varandra icke blott privata och
sociala nyheter utan även sina intryck av böcker och politiska
händelser. Grevinnan hade en hel legion korrespondenter; det
finns knappt ett känt italienskt eller franskt författarnamn från
den tiden, som man ej finner under de brev som förvarats efter
henne. En del av hennes korrespondens publicerade Reumont
i sin monografi över grevinnan, èn mängd brev adresserade till
henne ha tryckts i våra dagar, och ännu finns det många i
handskrift i biblioteket i Montpellier, där Fabre deponerade den
skriftliga kvarlåtenskapen efter sin väninna.
Efter den napoleonska katastrofen kom det ny fart i
umgängeslivet i Rom, Neapel och Florens. Under de franska
triumfernas tid hade den mest resande nationen, engelsmännen, hållit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
