Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Rom i senare hälften av XVIII seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROM I SENARE HÄLFTEN AV XVIII SEKLET 267
verar kaffe åt sina landsmän. Bilden lär återge grundläggaren
eller någon senare ägare till det ärevördiga kaféet. Med tiden
fick dock stället en annan publik, det blev under XVIII
århundradet en omtyckt mōötesplats för poeter, litteratörer och
konstnärer, mestadels utländska, och bland de ryktbarheter, som
brukade hålla till där, nämnas Goethe och Goldoni och i en senate
tid Gogol, Gounod, Mendelssohn, Rossini, Wagner,
Schopenhauer och många andra. Mickiewicz med sin följeslagare Odyniëc
tillbringade också lediga stunder där under sin vistelse i Rom.
Under 1700-talet besöktes kaféet mest av tyska konstnärer, och
blev därför också kallat “Caffè Tedesco“.
Ett vida mer så att säga aristokratiskt kafé var “Caffè
Inglese“, som ännu i början av 1800-talet fanns kvar vid Piazza
di Spagna, pà den plats där nu Spithövers bokhandel ligger.
Engelska kaféet var berömt för sina väggmålningar i egyptisk
stil, som hade utförts av den berömde kopparstickaren
Giambattista Piranesi. Man såg där ofta målaren Gavin Hamilton,
antikvarien Jenkins och överhuvud en mängd framstående
konstnärer, som sökte engelska bekantskaper för att få avnämare för
sina tavlor eller antikviteter.
Romarnas älsklingskafé var “caffè del Veneziano“, som låg
där den vackra sparbanksbyggnaden nu reser sig. Det kunde
också berömma sig av en imponerande ålder, ty redan 1745
etablerade sig en venetianare, specialist på “venetianskt kaffe“,
i en där förut existerande liten läskedrycksbutik (Acquafrescaio).
Butiken blev förvandlad till kafé. Publikens fordringar voro för
övrigt inte stora på den tiden. Rummen i kaféet hade inte rutor
för fönstren utan blott vita eller rättare smutsgrå linnegardiner,
som drogos för om nätterna och i regnväder, möbleringen
utgjordes av trästolar med halmsitsar, kaffet serverades i muggar, och
en enda sked att röra om med gick ur hand i hand. Om
aftnarna lystes lokalen upp med vedervärdigt rökande vekar
nedstuckna i glaspytsar.
Trots denna brist på komfort, som man på den tiden ej
fäste sig vid, var kaféet flitigt besökt av herrar ur den högre
societeten, monsignorer, abati, litteratörer och musiker, som kommo
för att förfriska sig med en sorbet eller glass, och ibland hittade
till och med en eller annan kardinal vägen dit. Efter venėtianskt
mönster idkades även tidningsläsning i kaféet. Förnämsta
tidningen var “Caracas“, det äldsta romerska dagbladet, uppkallat
efter sin förste utgivare Caracas. Den feberaktiga nyhetshungern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
