ROM I SENARE HÄLFTEN AV XVIII SEKLET 267 verar kaffe åt sina landsmän. Bilden lär återge grundläggaren eller någon senare ägare till det ärevördiga kaféet. Med tiden fick dock stället en annan publik, det blev under XVIII århundradet en omtyckt mōötesplats för poeter, litteratörer och konstnärer, mestadels utländska, och bland de ryktbarheter, som brukade hålla till där, nämnas Goethe och Goldoni och i en senate tid Gogol, Gounod, Mendelssohn, Rossini, Wagner, Schopenhauer och många andra. Mickiewicz med sin följeslagare Odyniëc tillbringade också lediga stunder där under sin vistelse i Rom. Under 1700-talet besöktes kaféet mest av tyska konstnärer, och blev därför också kallat “Caffè Tedesco“. Ett vida mer så att säga aristokratiskt kafé var “Caffè Inglese“, som ännu i början av 1800-talet fanns kvar vid Piazza di Spagna, pà den plats där nu Spithövers bokhandel ligger. Engelska kaféet var berömt för sina väggmålningar i egyptisk stil, som hade utförts av den berömde kopparstickaren Giambattista Piranesi. Man såg där ofta målaren Gavin Hamilton, antikvarien Jenkins och överhuvud en mängd framstående konstnärer, som sökte engelska bekantskaper för att få avnämare för sina tavlor eller antikviteter. Romarnas älsklingskafé var “caffè del Veneziano“, som låg där den vackra sparbanksbyggnaden nu reser sig. Det kunde också berömma sig av en imponerande ålder, ty redan 1745 etablerade sig en venetianare, specialist på “venetianskt kaffe“, i en där förut existerande liten läskedrycksbutik (Acquafrescaio). Butiken blev förvandlad till kafé. Publikens fordringar voro för övrigt inte stora på den tiden. Rummen i kaféet hade inte rutor för fönstren utan blott vita eller rättare smutsgrå linnegardiner, som drogos för om nätterna och i regnväder, möbleringen utgjordes av trästolar med halmsitsar, kaffet serverades i muggar, och en enda sked att röra om med gick ur hand i hand. Om aftnarna lystes lokalen upp med vedervärdigt rökande vekar nedstuckna i glaspytsar. Trots denna brist på komfort, som man på den tiden ej fäste sig vid, var kaféet flitigt besökt av herrar ur den högre societeten, monsignorer, abati, litteratörer och musiker, som kommo för att förfriska sig med en sorbet eller glass, och ibland hittade till och med en eller annan kardinal vägen dit. Efter venėtianskt mönster idkades även tidningsläsning i kaféet. Förnämsta tidningen var “Caracas“, det äldsta romerska dagbladet, uppkallat efter sin förste utgivare Caracas. Den feberaktiga nyhetshungern