ROM I SENARE HÄLFTEN AV XVIII SEKLET 269 trots att det utom de ursprungliga påvliga besittningarna omfattade Umbrien, Bologna och Ferrara. Förfallet i dessa länder uppkom, då Innocentius X och efter honom de följande påvarna började inskränka såväl huvudstadens som provinsens autonomi och i stället för världslig administration införa prästerlig styrelse. Denna styrelse hade uteslutande sin kasts tillfälliga fördel i ögonsikte och bekymrade sig ej det minsta om landets ekonomiska utveckling, hade ingen tanke på framtiden, utmärkte sig genomgående för fullkomlig oduglighet. Endast Bologna, som längst lyckades bevara sin autonomi och länge betraktade påven snarare som sin protektor än sin styresman, var en välmående stad med en ansats till industri och hade betydliga inkomster genom tilloppet av studerande till universitetet. Befolkningen i denna provins stod också kulturellt högre än i det övriga riket. Den påvliga förvaltningen försummade alldeles jordbruket, ja drev det till förfall genom sitt utpressningssystem. Varje jordbrukare måste till regeringen sälja sina huvudprodukter, säd, oliver och boskap, till på förhand bestämda pris, vanligen lägre än produkternas verkliga värde, och regeringen i sin ordning sålde dem till allmänheten med stor förtjänst. Utförsel av säd till utlandet var förbjuden vid strängt straff; regeringen kunde därför bestämma vilka pris den behagade, och romerska allmänheten hade ej rätt att köpa mjöl av andra än de bagare, som apostoliska kammaren försåg med varan. Regeringen förtjänade alltså, bagaren förtjänade, och jordbrukaren förlorade; också låg mer än en femtedel av den fruktbara jorden längs Adriatiska havet ouppodlad, ty arbetet betalade sig ej. Prästerskapet och den med prästerskapet samhöriga romerska befolkningen ville leva så billigt som möjligt; man drev det också därhän, att Rom hörde till de billigaste huvudstäderna i Europa, men jordbruket ruinerades. Provinserna styrdes av kardinal-legater. Av den forna stadsmagistraten återstodo visserligen rådmännen, anziani, men de förmådde ingenting uträtta utan bemyndigande av legaten eller hans ställföreträdare. Med rätta sades det också, att av de stadslagar, som utgjort grundvalen för kommunernas forna blomstring, återstod blott gonfaloniärdräkten. I spetsen för romerska kommunen stodo visserligen en senator, tre conservatori och några priori, men dessa kommunala ämbetsmän hade ingen som helst makt. De gåvo banketter, de hade äran att vid kyrkliga festligheter stå i närheten av påvetronen, förvarade nycklarna till