Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Rom i senare hälften av XVIII seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
270 ROM
tabernaklet med apostlarelikerna, men därförutom hade de
ingenting att göra. Apostoliska kammaren regerade.
Nästan alla ämbeten förvaltades av personer, som hade köpt
dem för pengar. Enda skillnaden bestod i den erlagda
summans storlek. Tullnären fick sin befattning för några hundra
scudi, ministern sin för några tusen. Varken duglighet eller
karaktär spelade någon roll vid besättandet av statsbefattningar ;
staten frågade mer efter inkomster än efter ämbetsmännens
kompetens. Ett dylikt system inverkade naturligtvis skadligt på
förvaltningen, helst ämbetsköparna så fort som möjligt försökte taga
igen summan av den allmänhet de hade att göra med.
Två exempel mä tjäna som bevis för vilka oerhörda
missbruk detta system ledde till och hur länge den administrativa
anarkien inom Kyrkostaten bibehöll sig.
Regeringen i Madrid skickade en stor summa i silverpiastrar
att utbetalas. i pensioner till jesuiter från Spanien och gav order,
att pengarna tills vidare skulle deponeras i påvliga myntet.
Trots att dessa piastrar voro gällande mynt även i Italien och
ingenting hindrade, att de utbetalades till emigranterna, lät
påvliga regeringen under Pius VI slå småmynt av dem, s. k. paole,
carline och papete, ty man led i Rom stor brist på växelmynt,
och silver fanns där ej. Men i myntkammaren blandade man
upp det rena spanska silvret med en tredjedel annan, billig
metall, så att påvliga skattkammarn vann tjugosju procent på
affären. Men inte ens detta mynt gav man jesuiterna, utan de
fingo sina tillgodohavanden i papperspengar, vilket vållade dem
stor förlust. På grund av dessa den påvliga skattkammarens
finansoperationer anhöllo jesuiterna hos Karl Ill, att han skulle
skicka de för dem bestämda pengarna till sin ambassadör i
Rom, Azara, en man känd för sin hederlighet. Så skedde ock.
Mot slutet av Kyrkostatens tillvaro, i mitten av 1800-talet,
erhöll den i Rom bosatte bildhuggaren Brodzki en anvisning
från kejsarhovet i Petersburg på 2000 francs för något arbete
han utfört. Anvisningen sändes honom genom posten.
Postverket i Rom underrättade honom härom, men tillfogade, att
anvisningen skulle utbetalas blott på villkor att han lämnade 250
francs till “Kyrkan“.
Den fullständigaste egenmäktighet kännetecknade hela
administrationen, och ingen kunde ingripa mot missbruken, ty
ämbetsmannen var en andans man och skyddade sig alltid bakom
ursäkten: “Kyrkan kräver det!“ Det fanns ingen att vädja till.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
