270 ROM tabernaklet med apostlarelikerna, men därförutom hade de ingenting att göra. Apostoliska kammaren regerade. Nästan alla ämbeten förvaltades av personer, som hade köpt dem för pengar. Enda skillnaden bestod i den erlagda summans storlek. Tullnären fick sin befattning för några hundra scudi, ministern sin för några tusen. Varken duglighet eller karaktär spelade någon roll vid besättandet av statsbefattningar ; staten frågade mer efter inkomster än efter ämbetsmännens kompetens. Ett dylikt system inverkade naturligtvis skadligt på förvaltningen, helst ämbetsköparna så fort som möjligt försökte taga igen summan av den allmänhet de hade att göra med. Två exempel mä tjäna som bevis för vilka oerhörda missbruk detta system ledde till och hur länge den administrativa anarkien inom Kyrkostaten bibehöll sig. Regeringen i Madrid skickade en stor summa i silverpiastrar att utbetalas. i pensioner till jesuiter från Spanien och gav order, att pengarna tills vidare skulle deponeras i påvliga myntet. Trots att dessa piastrar voro gällande mynt även i Italien och ingenting hindrade, att de utbetalades till emigranterna, lät påvliga regeringen under Pius VI slå småmynt av dem, s. k. paole, carline och papete, ty man led i Rom stor brist på växelmynt, och silver fanns där ej. Men i myntkammaren blandade man upp det rena spanska silvret med en tredjedel annan, billig metall, så att påvliga skattkammarn vann tjugosju procent på affären. Men inte ens detta mynt gav man jesuiterna, utan de fingo sina tillgodohavanden i papperspengar, vilket vållade dem stor förlust. På grund av dessa den påvliga skattkammarens finansoperationer anhöllo jesuiterna hos Karl Ill, att han skulle skicka de för dem bestämda pengarna till sin ambassadör i Rom, Azara, en man känd för sin hederlighet. Så skedde ock. Mot slutet av Kyrkostatens tillvaro, i mitten av 1800-talet, erhöll den i Rom bosatte bildhuggaren Brodzki en anvisning från kejsarhovet i Petersburg på 2000 francs för något arbete han utfört. Anvisningen sändes honom genom posten. Postverket i Rom underrättade honom härom, men tillfogade, att anvisningen skulle utbetalas blott på villkor att han lämnade 250 francs till “Kyrkan“. Den fullständigaste egenmäktighet kännetecknade hela administrationen, och ingen kunde ingripa mot missbruken, ty ämbetsmannen var en andans man och skyddade sig alltid bakom ursäkten: “Kyrkan kräver det!“ Det fanns ingen att vädja till.