ROM I SENARE HÄLFTEN AV XVIII SEKLET 275 många typer av det slag som särskilt under XIX seklet brukade figurera i franska komedier. En av de märkligaste var en son till lady Montagu, den berömda författarinnan. Charles Wortley Montagu vistades 1762 i Rom; och det talades om honom både i salongerna och på gatan. Skulle det avgöras, vem som var den störste äventyraren, Casanova eller Montagu, finge man nog tillerkänna den senare första rummet. Utmärkande för 1700-talets äventyrare var, att de mestadels voro bildade, ja lärda män och gärna lyste med sitt vetande. Charles föddes i Konstantinopel, där hans far var engelsk ambassadör (1716—19), och troligen var han den förste europé som blev vaccinerad mot kopporna. ÄÅterkomna till England satte föräldrarna gossen i skola i Westminster; men den unge vildbasaren rymde därifrån, och då han ej tordes återvända hem, blev han gatsopare i London. Då han tröttnat på det, tog han. tjänst hos en fiskare och slutligen hyra på ett engelskt fartyg, som seglade till Portugal. Emellertid kom han ej överens med kaptenen, en sträng kväkare, och stannade därför kvar i Portugal, där han blev mulåsnedrivare. Händelsevis upptäckte honom familjen, och han skickades till universitetet i Leipzig. Där fann han sig väl till en tid, studerade matematik, fysik och botanik och på lediga stunder österländska språk. Men även på Leipzig ledsnade han, och föräldrarna, som nu kände till hans äventyrliga läggning, skickade honom till Västindien. Vistelsen där tycks ha varit honom nyttig. Han återkom till England så stadgad, att han kunde intaga säte i parlamentet, där han snart utmärkte sig som förträfflig talare. Det spåddes honom en lysande framtid, och rika arvtagerskor hade sina ögon riktade på honom, då det plötsligt förspordes, att han hade gift sig med en tvätterska. Snart hade han emellertid tröttnat på den förbindelsen, och då han ej på annat sätt kunde upplösa äktenskapet, lämnade han i all hemlighet London och for över kanalen, så gott som utan ett öre på fickan. På kontinenten ägnade han sig åt de mest skiftande sysselsättningar; i Tyskland tjänade han i armén, i Holland tog han anställning hos en lantbrukare, dessemellan var han betjänt, postiljon och herrgårdskusk. Ibland svingade han sig högre upp på den sociala rangskalan; i Paris uppträdde han, fast med ringa framgång, som petit-maître, i Rom iförde han sig abates dräkt, i Hamburg förkunnade han Guds ord som pastor med ett stort vitt kors på bröstet, korteligen han genomgick de mest skiftande öden. “Min lott“, sade han,