276 ROM “är densamma som guinéns, som ena gången en drottning håller i sin hand, andra gången en fattig jude stoppar i sin smutsiga ficka.“ 1761 dog hans far. Han hade testamenterat hela förmögenheten till dottern, lady Bute, men åt honom bestämt tusen pund i årligt underhåll, vilken summa efter moderns död skulle komma att fördubblas. Charles behövde alltså inte längre sörja för sin utkomst. Han reste till Rom, där han började umgås i en krets av lärde och gjorde bekantskap med Winckelmann. Bland arkeologerna hade det just uppstått tvist om, hur de sinaitiska inskrifterna rätteligen borde tolkas, och tvisten var dess mer segsliten, som man saknade goda avskrifter. Montagu, alltid hågad för långa resor, förklarade, att han skulle resa till Asien och tyda inskriptionerna. Han hade för avsikt att ge sig ut för arab och stanna tio år i Egypten och Arabien, och han lät därför skägget växa och började på nytt studera österländska språk. I!I Rom sades det om honom, att han inte så mycket var ett original som han inte fastmer ville gälla för att vara ett, att han satt som sitt mål i livet att ej vara lik någon annan. Han var en natur full av motsägelser, ena gången förvånade han genóm sin ovanliga logik, andra gången genom sin brist på konsekvens. Han hade stora kunskaper, men i hans bildning funnos sådana luckor, att man ofta undrade över hans okunnighet. Två år tog honom hans färd från Alexandria över Kairo till Sinai. Där stannade han en längre tid, men inskriptionerna förmådde han ej tyda; i Palestina däremot gjorde han upptäckter, som väckte arkeologernas intresse. Från Aleppo skrev han intressanta brev till Winckelmann, sedermera tryckta i Paris. Montagu hade den rätt originella men inte alltför hederliga vanan att nästan överallt, där han bodde för någon längre tid, knyta äktenskap med en av landets döttrar; en gång var han gift med en spanjorska, två gånger med grekinnor, endast i Rom bodde han tillsammans med en engelska, som han påstod vara en släkting till honom. Han var alltid en mönstergill äkta man, men blott till en tid; då han tröttnat på sin ledsagarinna genom livet, övergav han henne och for under en eller annan förevändning sina färde. I Alexandria blev han livligt tilltalad av danske konsulns hustru; för att få umgås ostört med henne skickade han dansken till Holland i ett föregivet affärsuppdrag, och så väl fann han sig med gräsänkan, att han beslöt taga henne till maka. Efter några månaders vistelse i Alexandria visade han konsulinnan ett brev från Holland med underrättelse att hennes man