Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 11. Rom i senare hälften av XVIII seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROM I SENARE HÄLFTEN AV XVIII SEKLET 277
avlidit; intet stod alltså i vägen för deras giftermål. Konsulinnan
samtyckte till att träda i brudstol på nytt, och det lyckliga paret
begav sig först till Syrien, därpå till Konstantinopel. Emellertid
återkom dansken till Alexandria, började anställa efterforskningar
efter sin hustru och fick genom sin ämbetsbroder i Stambul veta
vad som inträffat. Montagu märkte, att fara hotade honom, och
en vacker dag försvann han från turkiska huvudstaden, lämnande
hustrun åt hennes öde, och först i Italien, i Pisa 1765, dök han
åter upp.
Österlandet och de turkiska sederna tilltalade honom mer än
Europa. 1768 begav han sig ånyo till Turkiet; i Konstantinopel
övergick han till profetens tro, lade sig till med muselmanska
vanor och förrättade sina böner vänd mot Mekka. Men hur det
var började han längta tillbaka till västerlandet, och han flyttade
över till Venedig, där levde han isolerad och bibehöll sina
turkiska seder. Hans landsmän fingo vetskap om hans vistelse i
dogestaden, och stadda på genomresa genom Venedig beslöto engelske
ambassadören i Neapel och hans följeslagare, Moore, att göra
honom ett besök. Montagu välkomnade dem älskvärt och förde
dem genom några västerländskt möblerade salar in i ett turkiskt
rum. Enligt österländsk sed funnos där inga stolar, gästerna
togo plats i en soffa, och värden satte sig på en kudde på golvet
med benen korslagda under sig som en äkta muselman. En
ung, vacker mulatt satte sig bredvid honom, och en gammal turk
med långt, grått skägg bjöd kaffe och brände vällukter i ett
silverkärl. Montagu inandades doften med vällust och gned in
röken i sitt skägg. Under samtalet med engelsmännen kunde
han ej nog prisa turkarnas hederlighet och nobless, och deras
sätt att behandla kvinnan fann han mycket förnuftigt. Det
oaktat tycks han sedermera ha övergått till katolicismen, ty han
begravdes i augustinklostret i Padua (1776).
Till de typiska engelska originalen hörde också lord
Baltimore, en stormrik herre, som ofta vistades i Rom. Han rådde
om nästan hela Virginia och Maryland, hade 30,000 pund i årlig
inkomst och led av sådan spleen, att han beständigt vistades på
resande fot. Han färdades för övrigt i glatt sällskap, åtta vackra
kvinnor, som bevakades av två mulatter. 1768 vistades han
någon tid i Wien. I sitt harem gjorde han dietiska rön; dem av
sina houris som hade anlag för fetma lät han ge idel sura rätter,
de alltför magra födde han med mjölk och köttsoppor. Då man
i Wien började taga anstöt av engelsmannens harem och polis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>