ROM I SENARE HÄLFTEN AV XVIII SEKLET 277 avlidit; intet stod alltså i vägen för deras giftermål. Konsulinnan samtyckte till att träda i brudstol på nytt, och det lyckliga paret begav sig först till Syrien, därpå till Konstantinopel. Emellertid återkom dansken till Alexandria, började anställa efterforskningar efter sin hustru och fick genom sin ämbetsbroder i Stambul veta vad som inträffat. Montagu märkte, att fara hotade honom, och en vacker dag försvann han från turkiska huvudstaden, lämnande hustrun åt hennes öde, och först i Italien, i Pisa 1765, dök han åter upp. Österlandet och de turkiska sederna tilltalade honom mer än Europa. 1768 begav han sig ånyo till Turkiet; i Konstantinopel övergick han till profetens tro, lade sig till med muselmanska vanor och förrättade sina böner vänd mot Mekka. Men hur det var började han längta tillbaka till västerlandet, och han flyttade över till Venedig, där levde han isolerad och bibehöll sina turkiska seder. Hans landsmän fingo vetskap om hans vistelse i dogestaden, och stadda på genomresa genom Venedig beslöto engelske ambassadören i Neapel och hans följeslagare, Moore, att göra honom ett besök. Montagu välkomnade dem älskvärt och förde dem genom några västerländskt möblerade salar in i ett turkiskt rum. Enligt österländsk sed funnos där inga stolar, gästerna togo plats i en soffa, och värden satte sig på en kudde på golvet med benen korslagda under sig som en äkta muselman. En ung, vacker mulatt satte sig bredvid honom, och en gammal turk med långt, grått skägg bjöd kaffe och brände vällukter i ett silverkärl. Montagu inandades doften med vällust och gned in röken i sitt skägg. Under samtalet med engelsmännen kunde han ej nog prisa turkarnas hederlighet och nobless, och deras sätt att behandla kvinnan fann han mycket förnuftigt. Det oaktat tycks han sedermera ha övergått till katolicismen, ty han begravdes i augustinklostret i Padua (1776). Till de typiska engelska originalen hörde också lord Baltimore, en stormrik herre, som ofta vistades i Rom. Han rådde om nästan hela Virginia och Maryland, hade 30,000 pund i årlig inkomst och led av sådan spleen, att han beständigt vistades på resande fot. Han färdades för övrigt i glatt sällskap, åtta vackra kvinnor, som bevakades av två mulatter. 1768 vistades han någon tid i Wien. I sitt harem gjorde han dietiska rön; dem av sina houris som hade anlag för fetma lät han ge idel sura rätter, de alltför magra födde han med mjölk och köttsoppor. Då man i Wien började taga anstöt av engelsmannens harem och polis-