Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Papa Lambertini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAPA LAMBERTINI 283
Konklaven efter Klemens XII 1740 varade ganska länge; en
mängd kandidater uppställdes, men det var omöjligt att vinna
majoritet för någon. Kardinal Lambertini lär då ha sagt till sina
vänner i konklaven: “Synd att öda tid på gagnlösa rådplägningar;
vilja ni ha ett helgon, så välj kardinal Goti, vilja ni ha en
politiker, så ge era röster åt Aldobrandini, och nöja ni er med en
hederlig karl (se volete un buon coglione), så ha ni en i mig.“
Öppenhet, sunt förstånd och redlig vilja karakteriserade denne
bolognesare, och när slutligen flertalet kardinaler enade sig om
honom, var det XVIII seklets populäraste påve som blev vald.
En samtida sade om Lambertini, Benedikt XIV, och sultan
Muhammed, att bägge voro så kloka män, att om de bytte plats och
den förre blev sultan, den andre påve, skulle ingen märka bytet.
Påståendet är något djärvt, men vill bevisa, att den som
förenar gott förstånd med gott hjärta alltid gör sig till situationens
herre.
Jämförelsens upphovsman får själv stå för sin värdesättning
av Muhammed; vi endast konstatera, att papa Lambertini tack
vare sitt klara huvud och sitt goda hjärta blev en högt värderad
och älskad påve icke blott i det katolska utan även i det
protestantiska Europa. Redan Benedikt XIV:s yttre väckte förtroende:
liten, något fetlagd, med ett runt och blomstrande ansikte, stora,
blå ögon och ett jovialiskt leende vandrade han omkring på Roms
gator stödd på en lång käpp av spanskrör, alldeles som en vanlig
monsignor. Medan hans företrädare sällan visat sig utanför
Kvirinalen och Vatikanen, ville Lambertini se allt med egna ögon,
och det berättas till och med, att han en gång med en
följeslagare steg in i en folkrik osteria för att få se hur romarna
roade sig.
Anspråkslös och blygsam, trots att han härstammade från
en av Bolognas främsta släkter, förblev han på påvetronen
densamme som han varit som prelat i Bologna. “Jag har nått högre
än jag väntat mig“, sade han en gång till monsignor Pallavicini,
“inte på grund av mina förtjänster utan därför jag alltid efter
bästa förmåga har tjänat påvar och hederliga människor, e per
aver assegnato agli altri un appartamento nelle parti deretane
del mio corpo.“
Han kände sig dock inte lycklig på påvetronen; han klagade,
att ceremonier och smicker plågade honom till döds och att
han ständigt måste vara på sin vakt mot hovintriger och lögner.
Öppenhjärtig och livlig sade han vad han tänkte och kryd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
