PAPA LAMBERTINI 283 Konklaven efter Klemens XII 1740 varade ganska länge; en mängd kandidater uppställdes, men det var omöjligt att vinna majoritet för någon. Kardinal Lambertini lär då ha sagt till sina vänner i konklaven: “Synd att öda tid på gagnlösa rådplägningar; vilja ni ha ett helgon, så välj kardinal Goti, vilja ni ha en politiker, så ge era röster åt Aldobrandini, och nöja ni er med en hederlig karl (se volete un buon coglione), så ha ni en i mig.“ Öppenhet, sunt förstånd och redlig vilja karakteriserade denne bolognesare, och när slutligen flertalet kardinaler enade sig om honom, var det XVIII seklets populäraste påve som blev vald. En samtida sade om Lambertini, Benedikt XIV, och sultan Muhammed, att bägge voro så kloka män, att om de bytte plats och den förre blev sultan, den andre påve, skulle ingen märka bytet. Påståendet är något djärvt, men vill bevisa, att den som förenar gott förstånd med gott hjärta alltid gör sig till situationens herre. Jämförelsens upphovsman får själv stå för sin värdesättning av Muhammed; vi endast konstatera, att papa Lambertini tack vare sitt klara huvud och sitt goda hjärta blev en högt värderad och älskad påve icke blott i det katolska utan även i det protestantiska Europa. Redan Benedikt XIV:s yttre väckte förtroende: liten, något fetlagd, med ett runt och blomstrande ansikte, stora, blå ögon och ett jovialiskt leende vandrade han omkring på Roms gator stödd på en lång käpp av spanskrör, alldeles som en vanlig monsignor. Medan hans företrädare sällan visat sig utanför Kvirinalen och Vatikanen, ville Lambertini se allt med egna ögon, och det berättas till och med, att han en gång med en följeslagare steg in i en folkrik osteria för att få se hur romarna roade sig. Anspråkslös och blygsam, trots att han härstammade från en av Bolognas främsta släkter, förblev han på påvetronen densamme som han varit som prelat i Bologna. “Jag har nått högre än jag väntat mig“, sade han en gång till monsignor Pallavicini, “inte på grund av mina förtjänster utan därför jag alltid efter bästa förmåga har tjänat påvar och hederliga människor, e per aver assegnato agli altri un appartamento nelle parti deretane del mio corpo.“ Han kände sig dock inte lycklig på påvetronen; han klagade, att ceremonier och smicker plågade honom till döds och att han ständigt måste vara på sin vakt mot hovintriger och lögner. Öppenhjärtig och livlig sade han vad han tänkte och kryd-