284 ROM dade gärna sitt tal med muntert skämt. Då efter valet påvedräkten bars till honom, anmärkte han, att den var för trång och att monsignori togo miste, om de trodde, att det var en lungsiktig de valt till påve; han lät ge sig en sax och sprättade själv upp tröjan så mycket som behövdes. Lambertinis rättframma och skämtsamma sätt stötte prelaterna, som älskade att dölja sina tankar, och även den romerska allmänheten, som var van att något mystiskt skulle omgiva påven, tog anstöt. Pasquino anmärkte, att påven ofta sade saker som han hellre bort förtiga, och skrev följande gravskrift över honom: Qui giace Lambertini da Bologna, Che visse e scrisse piu che non bisogna. Den ryktbare presidenten de Brosses, som sedan gammalt kände till Lambertinis sätt att uttrycka sig, menade, att den förträfflige prelaten som påve måste lägga bort “l’habitude plus grenadière que papale“ att välja alltför expressiva uttryck. Men den högsta värdigheten inom kristenheten strök ej ur bolognaprofessorns ordbok favoritordet “coglione“, väl närmast motsvarande “nöt“. Kardinal Spinelli var rättvisare i sitt omdöme om påven än både Pasquino och de Brosses. Han förklarade, att Lambertini måste ha en sällsynt ren själ, eftersom han ej fruktade, att hans frispråkighet skulle kasta skugga på hans dygd. Papa Lambertini kunde inte heller vänja sig vid det vatikanska ceremonielet, och då han blev alltför utledsen därpå, flydde han till det lilla kasinot i Kvirinalträdgården. Detta kasino hade han låtit bygga för att där taga emot konung Karl av Neapel; hans plan hade varit, att han liksom av en händelse skulle möta konungen där och på så sätt slippa undan de odrägliga hälsningsceremonier, som voro förknippade med ett möte mellan två monarker. Men planen lyckades ej, ty knappt blev konung Karl varse påven i ändan av en skuggig allé, förrän han enligt övlig sed föll på knä. — Che coglione! — sade Lambertini till sin omgivning; men i detsamma rättade han sig och tillfogade, att man borde bedja Gud, att alla katolska monarker liknade den neapolitanske konungen. Trots att påven ej älskade ceremoniväsendet, var han dock angelägen om att de framstående personligheter som besökte Rom skulle tillbörligt hylla kyrkans överhuvud. Då hertigen av Wür-