Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 12. Papa Lambertini
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284 ROM
dade gärna sitt tal med muntert skämt. Då efter valet
påvedräkten bars till honom, anmärkte han, att den var för trång och
att monsignori togo miste, om de trodde, att det var en
lungsiktig de valt till påve; han lät ge sig en sax och sprättade själv
upp tröjan så mycket som behövdes. Lambertinis rättframma
och skämtsamma sätt stötte prelaterna, som älskade att dölja sina
tankar, och även den romerska allmänheten, som var van att
något mystiskt skulle omgiva påven, tog anstöt. Pasquino
anmärkte, att påven ofta sade saker som han hellre bort förtiga,
och skrev följande gravskrift över honom:
Qui giace Lambertini da Bologna,
Che visse e scrisse piu che non bisogna.
Den ryktbare presidenten de Brosses, som sedan gammalt
kände till Lambertinis sätt att uttrycka sig, menade, att den
förträfflige prelaten som påve måste lägga bort “l’habitude plus
grenadière que papale“ att välja alltför expressiva uttryck. Men
den högsta värdigheten inom kristenheten strök ej ur
bolognaprofessorns ordbok favoritordet “coglione“, väl närmast
motsvarande “nöt“.
Kardinal Spinelli var rättvisare i sitt omdöme om påven än
både Pasquino och de Brosses. Han förklarade, att Lambertini
måste ha en sällsynt ren själ, eftersom han ej fruktade, att hans
frispråkighet skulle kasta skugga på hans dygd.
Papa Lambertini kunde inte heller vänja sig vid det vatikanska
ceremonielet, och då han blev alltför utledsen därpå, flydde han
till det lilla kasinot i Kvirinalträdgården. Detta kasino hade han
låtit bygga för att där taga emot konung Karl av Neapel; hans
plan hade varit, att han liksom av en händelse skulle möta
konungen där och på så sätt slippa undan de odrägliga
hälsningsceremonier, som voro förknippade med ett möte mellan två
monarker. Men planen lyckades ej, ty knappt blev konung Karl
varse påven i ändan av en skuggig allé, förrän han enligt övlig
sed föll på knä.
— Che coglione! — sade Lambertini till sin omgivning; men
i detsamma rättade han sig och tillfogade, att man borde bedja Gud,
att alla katolska monarker liknade den neapolitanske konungen.
Trots att påven ej älskade ceremoniväsendet, var han dock
angelägen om att de framstående personligheter som besökte Rom
skulle tillbörligt hylla kyrkans överhuvud. Då hertigen av Wür-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
