286 ROM reda på allt som hände i den vetenskapliga världen, ty han lyssnade intresserat till vad som berättades honom därifrån och hade ett utomordentligt minne; hans enda svaghet, kan man säga, var begäret att bli ansedd som en vitter man. Den namnkunniga parisiska stiftsdamen, M:me Claudine Alexandrine Guérin de Tencin, höll påven au courant med det litterära livet_i Frankrike genom att varje år sända honom en almanacka innehållande de viktigaste nyheterna om litterärt bemärkta personligheter. Då hon en gång försummade sig, blev påven högst misslynt på henne, men M:me de Tencin blidkade honom genom att skyndsamt gottgöra sin försummelse. Lambertinis litterära förbindelser med M:me Tencin voro ägnade att förvåna envar som kände till denna äventyrliga dams förflutna. M:me de Tencin, född 1682 i Grenoble, insattes tidigt i ett kloster, men lagade mycket snart, att hon kom därifrån och blev löst från sitt nunnelöfte. Vacker och spirituell började hon föra ett så glatt liv, att det väckte uppseende till och med i XVIII seklet. En irländsk greve, Arthur Dillon, skänkte hon två barn, med chevalier Destouches, en artilleriofficer, hade hon en son, den sedermera namnkunnige d’Alembert, som hon överlämnade till hittebarnshuset; fadern hade rest till Antillerna. Så litet frågade hon efter sin avkomling, att hon såg honom blóött en gång i sitt liv och det första eller andra året efter hans födelse. På det sättet förgick hennes ungdom; hénnes kärleksförbindelser kunde räknas i dussintal, och som hon förstod konsten att pungslå sina älskare, skapade hon sig en stor förmögenhet. Härtill bidrog icke litet hennes förbindelse med Law och spekulationer i Mississippiaktier, som hon sålde före bankirens fallissemang. En lång tid hade hon ett intimt förhållande med ministern Dubois, och med hans tillhjälp avancerade hennes bror, en ung, tämligen obegåvad präst, till kardinal de Bissys konklavist. Hunnen till fyrtiofem års ålder och bliven betydligt korpulent började M:me de Tencin spela en roll inom den religiösa världen; hon öppnade en salong vid rue St. Honorée, som blev besökt ay en del framstående män, såsom Marmontel, Bernis, Helvétius, Montesquieu, och många jesuiter. Hon låg i krig med jansenisterna och var en vördnadsvärd matrona, som man började kalla “une mère de l’Église“. Hennes bror François lärde sig förslagenhet av systern, han smickrade jesuiterna i Rom, blev kardinal och liksom anande att Prosper Lambertini en gång skulle bli påve, knöt han vänskap med honom och blev den bologne-