PAPA LAMBERTINI 291 Men påven var redan sjuk, och splittringen inom kyrkan och ledsamheterna med jesuitorden försämrade hans tillstånd. Benedikt visste mycket väl, att kardinalerna alltid önska påvens död och att han i deras tycke alltid lever för länge. Ofta skämtade han häröver, och då man på årsdagen av hans upphöjelse på påvetronen frambar de sedvanliga lyckönskningarna till honom, mottog han dem mycket likgiltigt, ehuru med största älskvärdhet. En av kardinalerna var så överdrivet emfatisk i sina lyckönskningar, att det till sist blev Lambertini för starkt, och han avbröt prelatens utgjutelser med den oväntade frågan, om kardinalen hade förrättat mässan i dag. Då den tillfrågade svarade jakande, anmärkte påven på sitt kärvt godmodiga sätt: “Cozzo! Du har nyss förrättat mässan, och ändå säger du sådana lögner i min närvaro!“ I slutet av 1756 blev påven illa sjuk, och kardinalerna voro så vissa om hans död, att de läto iordningställa cellerna för den blivande konklaven. “I julveckan“, skriver en fransman, “mottog påven sista smörjelsen, och. samtidigt gjørdes redan förberedelser till begravningen och konklaven. Efter några dagar steg han emellertid upp, febern släppte, och då han fick höra, att celler iordningställts för kardinalerna, uttryckte han sin önskan att få bese dem. Och till alla ’’papabilis’ förtvivlan tillfrisknade han, och i nyårskonsistoriet bad han kardinalerna om ursäkt för att han svikit deras förhoppningar och ännu levde.“ Men 2 maj 1758 förkunnade Roms alla klockor, bland andra den stora campanan på Kapitolium, att Lambertini icke längre levde. En präktig man hade slutat sina dagar. Engelsmannen Pitt, en släkting till den ryktbare ministern, lät i sitt palats uppställa en marmorbyst av Benedikt XIV och på sockeln inrista orden JOHN PITT, som aldrig i livet har sagt något gott om någon av romerska kyrkans präster, har rest denna minnesvård till påven Benedikt XIV:s ära.