TRETTONDE KAPITLET. KLEMENS XIV. |. Benedikt XIV:s efterträdare blev venetianaren Carlo Rezzonico, av en förnäm släkt från Como. Rezzonico, som fått sin uppfostran i Rom, var i sexton år biskop i Padua; vald till påve 6 juli 1758 antog han namnet Klemens XIII. Han var en godmodig och fridsam man men medelmäåttigt begåvad. I Padua blev han kallad ett helgon på grund av sin välgörenhet; han gav bort så mycket, att han trots sina stora inkomster alltid var utan pengar. Då kardinalerna underrättade honom om hans val, blev han utom sig av ängslan, grät och fick feber. “Kyrkan“, sade han, “kan inte anförtros i så odugliga och ovärdiga händer som mina. Vad skall världen säga om ett sådant val?“ Kardinal Passionei anmärkte, då man inför honom framhöll Rezzonicos rena seder och hjärtegodhet, att samma vitsord hade Kristus givit Natanael, men det oaktat hade han ej gjort honom till apostel. Den nye påven saknade bittert sin familj och sin hembygd Då Goldoni 1759 kom till Rom, befallde honom påven ofta till sig för att få höra nyheter från Venedig. Han kallade sin brorson Carlo till Rom-och utnämnde honom till kardinal; men Carlo var ingen farlig nepot, ty han fann de kyrkliga angelägenheterna ledsamma, och under längre konferenser gäspade han och till och med somnade. Då den gamla furstinnan Bracciano, en av sin tids klokaste kvinnor, fick höra, att Rezzonico blivit vald, suckade hon och yttrade till de närvarande: “Det bara fattades oss! Klemens XIII är en god människa, men han har inget begrepp om den tid vi leva i och känner varken sina nepoter eller sig själv.“