KLEMENS XIV 293 Försagd och utan självtillit lät sig påven fullständigt ledas av jesuiterna och ministern Torrigiani. Denne, en brutal och ohyfsad despot, lät ambassadörer vänta på företräde i timtal, och till slut upphörde de främmande staternas sändebud àålldeles att umgås med honom. Torrigiani ansåg, att genom att trotsa de bourbonska hoven och ej fästa avseende vid Frankrikes och Spaniens klagomål över jesuiterna, skulle man lyckas återuppliva Bonifacius ViIll:s tider. Genom sitt beteende uppretade han allmänna opinionen och skadade påvedömet. Åtskilliga av Klemens XII:s förordningar rent av inbjödo romarna att skriva paskviller. Arkeologen Winckelmann berättade för en av sina vänner, att de grekiska och romerska statyer, Apollo, Laokoon och många andra, som man nyligen varit så lycklig över, hade försetts med fikonalöv av bleckplåt, och bokhandlaren Bouchard började sälja tyger, ty ingen köpte längre böcker. En annan bokhandlare, Pegliarini, blev brutalt arresterad för en mot jesuiterna riktad paskvill “I lupi smascherati“, vars författare uppgavs vara kardinal Passionei. Han släpades hemifrån belagd med bojor, och jesuitgeneralen fordrade, att han skulle dömas till galärerna för sitt “brott“. Pater Ricci fick sin vilja fram, bokhandlaren dömdes till galärerna på sju år, men påven var barmhärtigare än sina ministrar och mildrade straffet för denne jesuiternas fiende. Portugisiske konungen gottgjorde honom för övrigt rikligt för hans fyra månaders fängelse genom att förläna honom adelskap och utnämna honom till ambassadsekreterare med livstidspension. En av Kaunitz korrespondenter rapporterade 1765 för den österrikiske kanslern, att jesuitpartiet numera rent av rasade mot alla som ej tillhörde det. Ordens motståndare kunde befara vad som helst, dagligen hörde man talas om förföljelser, arresteringar, förvisningar. Intet under att förbittringen mot jesuiterna växte så, att till och med de strängt katolska bourbonska hoven krävde tvångsupplösning av orden. 1759 förvisades jesuiterna från Portugal, 1763 från Frankrike, 1767 från Spanien och Neapel. Påven hade från första ögonblicket underkastat sig orden, och han motsatte sig därför Bourbonernas fordran, under framhållande av att denna angelägenhet vidkom endast kyrkans överhuvud och att all inblandning i jesuiternas angelägenheter var ett övergrepp mot den heliga stolen. Då kyrkans läntagare hertig Ferdinand av Parma slöt sig till storstaterna i jesuitfrågan, utfärdade också påven,