Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Klemens XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLEMENS XIV 293
Försagd och utan självtillit lät sig påven fullständigt ledas
av jesuiterna och ministern Torrigiani. Denne, en brutal och
ohyfsad despot, lät ambassadörer vänta på företräde i timtal,
och till slut upphörde de främmande staternas sändebud àålldeles
att umgås med honom.
Torrigiani ansåg, att genom att trotsa de bourbonska hoven
och ej fästa avseende vid Frankrikes och Spaniens klagomål
över jesuiterna, skulle man lyckas återuppliva Bonifacius ViIll:s
tider. Genom sitt beteende uppretade han allmänna opinionen
och skadade påvedömet. Åtskilliga av Klemens XII:s
förordningar rent av inbjödo romarna att skriva paskviller. Arkeologen
Winckelmann berättade för en av sina vänner, att de grekiska
och romerska statyer, Apollo, Laokoon och många andra, som
man nyligen varit så lycklig över, hade försetts med fikonalöv
av bleckplåt, och bokhandlaren Bouchard började sälja tyger, ty
ingen köpte längre böcker. En annan bokhandlare, Pegliarini,
blev brutalt arresterad för en mot jesuiterna riktad paskvill “I
lupi smascherati“, vars författare uppgavs vara kardinal Passionei.
Han släpades hemifrån belagd med bojor, och jesuitgeneralen
fordrade, att han skulle dömas till galärerna för sitt “brott“.
Pater Ricci fick sin vilja fram, bokhandlaren dömdes till galärerna
på sju år, men påven var barmhärtigare än sina ministrar och
mildrade straffet för denne jesuiternas fiende. Portugisiske konungen
gottgjorde honom för övrigt rikligt för hans fyra månaders fängelse
genom att förläna honom adelskap och utnämna honom till
ambassadsekreterare med livstidspension.
En av Kaunitz korrespondenter rapporterade 1765 för den
österrikiske kanslern, att jesuitpartiet numera rent av rasade mot
alla som ej tillhörde det. Ordens motståndare kunde befara vad
som helst, dagligen hörde man talas om förföljelser, arresteringar,
förvisningar.
Intet under att förbittringen mot jesuiterna växte så, att till
och med de strängt katolska bourbonska hoven krävde
tvångsupplösning av orden. 1759 förvisades jesuiterna från Portugal,
1763 från Frankrike, 1767 från Spanien och Neapel. Påven hade
från första ögonblicket underkastat sig orden, och han motsatte
sig därför Bourbonernas fordran, under framhållande av att denna
angelägenhet vidkom endast kyrkans överhuvud och att all
inblandning i jesuiternas angelägenheter var ett övergrepp mot den
heliga stolen. Då kyrkans läntagare hertig Ferdinand av Parma
slöt sig till storstaterna i jesuitfrågan, utfärdade också påven,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
