294 ROM 30 januari 1768, ett “monitorium“ till den svage fursten. Men konungarna togo sig an hans sak, Frankrike besatte Avignon och Carpentras, neapolitanska armén Benevento och Pontecorvo. Den 10 december 1768 framställde de förenade hoven en bestämd fordran, att orden skulle upphävas, och då påven vägrade, hotade franske ambassadören vid Vatikanen, markis d’Aubeterre, med blockad av Rom. Påven beslöt då att framlägga saken för konsistoriet den 3 februari 1769. Men dagen förut avled han, och ödet besparade honom ett tungt beslut. Hans efterträdare, Klemens XIV, fick den bekymmersamma frågan i arv. ll. I slutet av 1769 anlände kejsar Josef Il till Rom under namnet greve Falkenstein och tog in hos sin bror, storhertig Leopold av Toskana, i villa Medici på Pincio, som då för tiden tillhörde de toskanska storhertigarna. Den tjugoåttaårige kejsaren klädde sig enkelt och uppträdde som en vanlig turist. Han besökte museer, bibliotek, kyrkor, romerska aristokratiens palats och konstnärernas ateljéer och antog med nöje inbjudning till de baler och fester som anordnades för honom. Också blev han snart populär, ty publiken var ej van att se en mäktig monark uppträda likt vanliga dödliga. Det cirkulerade en mängd anekdoter om honom, visande att han var en vaken man, som öppet och ofta ganska spirituellt sade sin mening ut. Gesùkyrkan förevisades för honom av jesuitgeneralen Ricci, som bland annat fäste kejsarens uppmärksamhet på en stor silverstaty av S. lgnatius. — Varifrån kunde ni få medel till något så oerhört dyrbart? — ‘frågade kejsaren. — Fromma gåvor, — svarade jesuiten, — Kanske också inkomster från Indien, — anmärkte kejsaren småleende. Kejsaren anlände mitt under konklaven, och de tre regerande kardinalerna skickade icke mindre än sju furstar av de främsta ätterna att välkomna Josef Il och ledsaga honom i den eviga staden. Kejsaren mottog de utsända med stor älskvärdhet, men anlitade dem sällan som ledsagare. I enlighet med gammal hävd