296 ROM mot staden riktade kanoner. Det må lämnas därhän, om ordern punktligt åtlyddes; huvudsaken var att inge skräck. För att komma igenom vaktkordongen som omgav Borgo, måste man framvisa en medalj, utlämnad av kardinal-camerlingo, samt låta sig granskas av polisprefekten. Den kejserliga vagnen släpptes fram utan dessa formaliteter, men då Josef Il steg över Vatikanens tröskel, mottog honom den äldste kardinalen, Alessandro Albani, i spetsen för hela det heliga kollegiet, med den skämtsamma anmärkningen, att Hans kejserliga majestät brutit den i konklaven föreskrivna klausuren. Kejsaren ville draga sig tillbaka, men Albani anhöll ivrigt, att monarken skulle värdigas stiga på. — Jag överlämnar min värja, — sade då kejsaren på italienska. — Nej för all del, — inföll kardinal Serbelloni fyndigt, — behåll den till vårt försvar, Ers kejserliga majestät! Åtföljd av ännu några kardinaler visade Albani monarken omkring i cellerna och Sixtinska kapellet, där röstningen ägde rum, och då kejsaren lämnade konklaven, yttrade han meningsfullt: “Väljen en ny Lambertini, han var en god man och ville alla väl.“ Det undgick icke den enkle kejsarens uppmärksamhet, att kardinalernas middagsmāältider fördes till dem i kareter omgivna av en hel härskara betjänter och klienter; inne i kareterna sutto s. k. “dapiferi“ och höllo matsäcksskrinet, som var övertäckt med en duk av purpursammet. Också medförde kejsaren intet gott intryck från sitt besök i konklaven och skämtade, att porporati försökt utgrunda hans tankar, men stirrat på honom så oskickligt som om de haft en rinoceros framför sig. Striden i konklaven gällde, om man skulle välja en påve som upphävde jesuitorden eller en som beskyddade den. Kardinalernas biktfäder, nästan alla jesuiter, samt förre statssekreteraren, kardinal Torrigiani, anlitade alla medel för att genomdriva valet av sin kandidat, kardinal Chigi; de kardinaler åter, som voro lierade med Bourbonerna, ville ej veta av någon annan kandidat än en som skriftligt förband sig att upphäva Jesu Sällskap. Till den mäktiga ordens fiender hörde den sextiofyraårige kardinal Ganganelli, f. d. franciskanmunk och framstående rättslärd, men mera intresserad av naturvetenskaperna, framför allt botanik, än av teologiens subtiliteter. Även utomstående kunde märka, att bägge partierna uppbjödo sina yttersta krafter för att gå segrande ur striden. Stort