KLEMENS XIV 297 intryck gjorde det på allmänheten, då två gamla kardinaler, vilkas existens man redan hunnit förgäta, buros i bärstol till konklaven. Den ene var den äåttiotreårige kardinal Conti, den andre den nittioårige kardinal Oddi, bägge häftiga motståndare till jesuitorden och kejsardömet obetingat hängivna; kardinal Oddi kände Josef Il personligen och värderade honom högt. En av konklavisterna skrev, att Conti i sin portantina sett ut som ett skelett buret i parad och att man genast lagt honom till sängs; han förstod ej vad man sade till honom, talade ej och endast smålog mot de inträdande. Efter tre månaders intriger och bearbetningar började Ganganellis namn nämnas allt oftare; hoven i Madrid och Wien hade ingenting emot hans val, och de mest inflytelserika kardinalerna, såsom de bägge Albani, Alessandro och hans bror Francesco, började understödja honom. Vid kvällsomröstningen den 18 maj tillföll röstmajoriteten Ganganelli, som öppet förklarade, att jesuitorden måste upphävas. Den nyvalde påven ville, då han gick till sin svåra uppgift, antaga namnet Sixtus VI för att erinra om Sixtus V:s stränga styrelse; men hans vänner bland kardinalerna varnade honom för att uppväcka hemska minnen, blotta namnet Sixtus väckte skräck i heliga kollegiet. Ganganelli kallade sig då Klemens XIV. Josef II skrev strax efter valet till sin mor kejsarinnan, att den nye påven var av låg härkomst, ty han hade en bror som var snickare och en brorson som spelade fiol i osteriorna, och att han inte skulle komma att tilltala romerska adeln och framför allt inte jesuiterna, vilkas svurne fiende han var. Kejsaren för sin del ansåg, att Ganganelli var en rikt begåvad man och en framstående “kasuist“. Lorenzo Ganganelli var son till en läkare i S. Angelo in Vado i Urbino och föddes 31 oktober 1705. Han var en blid, känslig och ädel natur, som hade lätt att låta sig hänföras av allt stort och skönt. Anspråkslös, bibehöll han sina klostervanor även på påvetronen, han avskydde pomp och överdåd, prunkande högtidligheter voro honom motbjudande, och när han kunde, flydde han från Rom till Castel Gandolfo, där hans största nöje var att företaga ridturer i bergen och skogarna. Som regent sökte han grunda den heliga stolens förhållande till de europeiska staterna på en realpolitisk basis och utnyttja det faktiska sakläget till kyrkans fördel, utan att komma med fordringar som i XVIII seklet ej kunde genomdrivas. För det