298 ROM första upphörde han alltså att på långfredagen låta uppläsa bullan “In coena Domini“, som förskrev sig ända från Bonifacius Vill:s tid, och i vilken påvarna utslungade bannlysning mot varje monark, som i något avseende förgrep sig mot påvarnas världsliga makt. Som han önskade ett gott förhållande med England förbjöd han, att kungliga hedersbetygelser bevisades pretendenten till engelska tronen, Karl Edvard Stuart, och skickade monsignor Caprara till London att underhandla med Georg Ill om åtskilliga religiösa lättnader för katolikerna i Irland. Med Portugal återknöt han de avbrutna förbindelserna. Men han tillät ingen att öva tryck på sig, särskilt icke i fråga om jesuitordens upphävande, som sysselsatte hela Europa. Då franske konungen sökte pressa kurian till att så fort som möjligt upphäva orden och lovade att i gengäld återlämna Avignon till Rom, svarade påven, att Kristi ställföreträdare är en själaherde och icke en krämare, som söker timlig vinning. Diplomaterna ansågo jesuitordens upphävande nödvändigt för det allmänna lugnet, helst jesuiternas fanatiska anhängare ej upphörde att på det grövsta skymfa Bourbonerna och deras ministrar. I Rom talades ej om annat än om upphävandet av Jesu Sällskap. Det ingicks vad, om påven skulle ha kraft nog att genomföra saken i trots av folket och aristokratien, som man uppviglade mot den heliga stolen. Den kloka och mycket inflytelserika furstinnan Bracciano ansåg, att ordens fullständiga upphävande var förestående. Prelaten Livizzani, en vän till jesuiterna, som ofta gästade henne, var av motsatt mening. Ett vad om trettio sekiner ingicks, och det skulle gälla för ett år. Men året förflöt, och bullan om ordens upphävande var ännu icke utfärdad. Furstinnan köpte då d’Arnauds och Pascals skrifter jämte en del andra verk av jansenisternas anhängare, till ett värde av trettio sekiner, och sände dem till Livizzani tillika med ett brev, vari hon uttryckte den förhoppningen, att dessa böcker skulle övertyga honom om att den helige fadern endast uppskjutit utförandet av sitt beslut. Och furstinnan hade rätt. Efter lugnt och moget övervägande skred påven att kungöra sitt beslut i den viktiga frågan. För att undvika skenet av att han arbetade under utländska ambassadörers inflytande, hade han stängt in sig i sitt palats från slutet av juni till mitten av augusti, och med undantag av statssekreteraren och kardinal Zelada hade inga kardinaler fått tillträde till honom, och ej heller hade han beviljat några audienser.