300 ROM till engelska kollegiet, där det var anordnat en tillfällig bostad för honom, inredd med all komfort. De övriga jesuiterna måste stanna kvar i sina celler i Gesù, tills skräddarna hunno sy dem sekulära prästdräkter. Det visade sig, att polisens försiktighetsmått voro alldeles onödiga, ty allmänheten mottog underrättelsen om ordens upphävande lugnt och liknöjt. Visserligen samlade sig stora folkmassor kring Gesù, men det var som vanligt i dylika fall av nyfikenhet. Klemens XIV andades lättare; man lade märke till att han blev gladare och språksammare, han började åter ge audienser, visade sig ute på gatorna, åkte till och med över till Trastevere, där folket mottog honom med tecken på aktning och sympati. Kardinal de Bernis skrev 22 augusti 1773 till hertig d’Aiguillon, att de sekulariserade jesuiterna hade dels påven själv givit olika slags sysselsättningar, dels hade de fått platser som huslärare och sekreterare i aristokratfamiljer, och han tillfogade, att brevet, som upplöste orden, allmänt ansågs som “ett mästerverk av statsmannavisdom och humanitet“. Det påvliga brevet mottogs med jubel i Paris, Madrid, Neapel och Wien. Den fromma kejsarinnan Maria Teresia skickade enkom en kurir till Rom med ett brev, vari hon lyckönskade påven till det viktiga beslutet. I Lissabon firades händelsen med högtidligheter och illuminationer, som varade i tre dagar, och ett “Te Deum“ avsjöngs i konungens närvaro. Det oaktat utsträckte jesuiterna sin antipåvliga agitation över nästan hela Europa och ville sammankalla ett allmänt kyrkomöte emot Klemens. I Frankrike kämpade jesuiten Vrillier emot honom från predikstolen, i Köln Fuller, i Polen Luskina. All agitation till trots blev brevet “Dominus ac Redemptor“ i laga ordning genomfört. I Polen ställde riksdagen genom beslutet av den 27 september 1773 “den upphävda ordens“ hela fasta och lösa egendom till konungens förfogande och anförtrodde tills vidare uppfostran av ungdomen i jesuitskolorna åt f£. d. medlemmar av orden, dock under biskoparnas överinseende. Den apostoliske nuntien i Varschau jämte regeringen sökte emellertid så fort som möjligt skapa en fast grund för undervisningsväsendet i Polen, och på så sätt uppstod den förträffliga institution, som kallades Nationella uppfostringskommissionen. Beskyddare funno jesuiterna endast i Fredrik Il av Preussen och kejsarinnan Katarina Il. Dessa båda tilläto ej, att det påvliga