Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Klemens XIV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLEMENS XIV 301
brevet offentliggjordes i deras stater, ty de räknade på att med
jesuiternas tillhjälp lättare kunna genomföra assimileringen av
de nya polska undersåtarna med det ryska och preussiska riket.
Ryssland och Preussen förberedde just Polens andra delning och
hoppades, att jesuiterna genom sina skolor och sitt inflytande på
adeln skulle underlätta deras uppgift. Så skedde också; “öppet
och. otvetydigt“, säger Maciej Loret i sin värdefulla monografi
“Katolska kyrkan och Katarina Il“, “ställde sig jesuiterna på den
nya ordningens sida och drogo med sig icke blott prästerskapet
utan en stor del av allmänheten, vars lärare, själasörjare och
biktfäder de voro“. I sina kyrkor i Vitryssland läto de sjunga
Te Deum med anledning av Polens första delning, och de voro
bland de första som skyndade till Petersburg för att avlägga
trohetsed till den nya härskarinnan; de anordnade också en
pompös procession på kejsarinnans namnsdag 24 november 1772.
I samma syfte som ryska regeringen tog även Fredrik Il jesuiterna,
“Mes bons pères Jesuites“, under sitt hägn; för övrigt hade han
även ett direkt praktiskt skäl att protegera dem, ty det skulle
ha varit svårt för honom att ersätta professorerna vid universitetet
i Breslau med andra krafter.
Efter de sympatibevis med anledning av sitt breve, som påven
fick mottaga från alla håll med undantag av Petersburg och
Berlin, beslöt han att på den heliga Annunciatas dag, 25 mars
1774, fira en tacksägelsegudstjänst i S. Maria sopra Minerva.
Enligt bruket färdades påven till häst omgiven av kardinalerna ;
men knappt hade kavalkaden satt sig i gång, förrän det började
ösregna, flertalet av prelaterna togo till flykten, och endast påven
jämte några få trogna följeslagare fortsatte färden, hälsad med
jubel av folket som beundrade hans oförskräckthet. Den fick
emellertid sorgliga följder. De reumatiska smärtor påven länge
lidit av började ansätta honom med ökad våldsamhet, och från
den dagen gick det utför med hans hälsa. Men för någon tid
höll hans energi honom uppe. Franska sändebudet, kardinal
de Bernis, som ofta hade tillfälle att se honom, rapporterade i
slutet av juli 1774 till sin regering, att Klemens återfått sitt vanliga
utseende, att han var på gott humör och skrattadę åt de
överdrivna historierna om sitt tillstånd. 24 augusti hade Bernis åter
audiens hos påven och fann honom något avmagrad och trött,
men vad beträffar intelligens och sinnets livlighet märkte han
ingen förändring, trots att] påvens fiender oupphörligt förmälde,
att hans själskrafter påtagligt avtogo och att hans slut var nära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
