302 ROM För att göra slut på dessa rykten gick Klemens två gånger ut på promenad, men 10 september fick han så stark feber, att han måste intaga sängen. Enligt tidens sed åderläto honom läkarna, och det ej mindre än fyra gånger, men detta endast ökade febern; påven hade svåra magsmärtor och låg ofta i dvala, han magrade hastigt, misstänkte hela omgivningen för att förgifta honom och såg gift i varje maträtt. Den 21 september mottog han, lugn och fullkomligt redig, de sista sakramenten i närvaro av kardinalerna och nästan alla ordensgeneralerna, och vid åttatiden på morgonen utandades han sin sista suck. Han var vid sin död- sextionio år gammal, kyrkan hade han styrt i över fem år. Han begravdes i franciskankyrkan, SS. Apostoli. Kardinal de Bernis skrev 28 september 1774 till sin konung: “Le genre de maladie du Pape et surtout les circonstances de la mort font croire communément qu’elle n’a pas été naturelle.“ Det påstods allmänt, att påven blivit förgiftad, och de svåra magplågorna tycktes bekräfta det. Samma övertygelse hade Klemens XIV:s efterträdare, påven Pius VI, ty han lät flere gånger kardinal de Bernis förstå, att han väl visste på vad sätt hans företrädare dött och att han ej ville utsätta sig för samma slags död. Ill. Efter Klemens XIV:s död firade hans fiender glädjeorgier. Medan stoftet ännu stod på bår i Peterskyrkan, insmugglades där en sådan mängd smutsiga flygblad, att kardinal de Bernis på egen bekostnad måste ställa vakt kring kyrkan för att förhindra den skändliga trafiken. Epigram, paskviller flödade som ur ett sataniskt ymnighetshorn, påvens minne förbannades, han kallades kättare och barbar, man till och med förebrådde honom, att han ingenting hade gjort för sin släkt, att han ej idkat nepotism. De kardinaler som stått på Klemens sida stmutskastades, och under den följande konklaven, varur påven Braschi utgick, spreds en nidskrift i form av en melodram i tre akter, betitlad “II conclave del 1774“ och riktad mot hela det heliga kollegiet. Affischen till detta drama, som uppgavs vara författat av Pietro Metastasio, med musik av Niccolò Piccini, uppklistrades en natt på husväggarna, och där lästes namnen på alla kardinaler som skulle uppträda dels i själva pjäsen, dels i baletten. Polisen