SAMLARNA 307 sarkofager, men detta är dock inte alldeles riktigt, ty redan Scipio Borghese använde den unge Bernini till dylika restaureringsarbeten. Albanis samlingar växte ånyo så snabbt, att det inte längre fanns utrymme för dem i palatset. Kardinalens rådgivare i antikvariska frågor var prelaten Baldani, ansedd för Roms lärdaste man, och jämte honom blev längre fram Winckelmann en stor favorit hos Albani. Den ryktbare tysken, som efter åtskilliga motgångar hade flyttat till Rom, förvärvade sig där europeiskt rykte. Han var grundligt bevandrad i grekiska språket, vilket på den tiden var sällsynt bland de lärde; monsignor Giacomelli var den ende i Rom, som gällde för “skicklig grek“. Winckelmann utbildade sig till stor kännare av den antika konsten, och för kardinalen var det en njutning att umgås med honom. Ofta kom Winckelmann på besök till Albani redan tidigt på morgonen, han satte sig vid kardinalens säng, och de bägge arkeologerna språkade om nya fynd och nya planer på grävningar. Vid denna tid, omkring 1756, beslöt Albani att uppföra en barockvilla med park utanför Porta Salara, för att där sammanföra och konstnärligt ordna sina antikviteter. Sitt beslut utförde han så snabbt, att villan stod färdig redan i början av 1758. Det är den magnifika villa, som numera tillhör släkten Torlonia och rymmer verkliga skatter av antik skulptur. Men återigen var kassan läns; kardinalen måste sälja sin samling av teckningar och gravyrer till påven (1762), men gjorde en god affär, ty han fick 14,000 scudi för den, och sina skulpturverk hade han kvar. Jämte kärleken till antikviteter hade Albani en annan, lika dyrbar svaghet; ännu på gamla dar förmadde han ei motstå de kvinnliga behagen. Den sista i den långa raden av skönheter, till vilka han stått i intimare förhållande, tycks ha varit markisinnan Checca Cheruffini. Albani for alltid till markisinnan om aftnarna; ibland, då man skulle avhandla antikviteter, tog han Winckelmann med sig. Markisinnan samlade nämligen gemmer, även hon, och vare sig han ville eller ej, måste kardinalen hjälpa till att öka hennes kollektion. Då kardinalen inte längre orkade fara till henne om kvällarna, kom hon till honom på ett parti “Minchiatti“. I var vecka gavs konsert hos markisinnan; hennes äldsta dotter hade en vacker röst, den yngre besatt visserligen inga talanger, men hade ärvt sin mors livliga väsen och glödande ögon. . Albanis och markisinnans förhållande var så allmänt känt, att romarna kallade kardinalen “tituli divæ Cheruffianæ“.