308 ROM Men kardinalen var gammal och markisinnan mycket yngre än han; åldersskillnaden måste uppvägas med guld och diamanter. Markisinnan var i det avseendet så fordrande, att det kom en tid, då kardinalen åter stod på ruinens brant och det såg ut som om han än en gång skulle nödgas sälja sina samlingar. Detta visste hans förtrogne vän och hovmarskalk, som Albani skämtsamt kallade Markus Agrippa, vilket namn han fann mera i stil med de antika omgivningarna än det italienska. — Jag hotas av fullkomlig ruin, klagade kardinalen en gång för Agrippa, jag har inga pengar. — Jag skall genast skaffa, Ers Eminens, förklarade den tjänstvillige marskalken. — Ämnar du ta upp ett lån? — Nej, för att ordna Ers Eminens finanser behöver jag bara en enda bajocco. — Har du mist förståndet, min vän? — Ingalunda; för en bajocco köper jag en tjärfackla, och med den tänder jag eld på Cheruffinis palats, och då alla invånarna i det olycksaliga huset ha omkommit, inbespar Ers Eminens ofantliga summor. Kardinalen lät visserligen inte sätta eld på sin väninnas hus, men kanske att han från den stunden ej så lätt lät förmå sig att öppna sitt schatull. Kardinalens väninnor blevo tydligen smittade av hans samlarvurm, ty icke blott markisinnan Cheruffini sysslade med antikviteter, även en av hennes företräderskor, markisinnan Anna Grimaldi från Bologna, samlade kaméer och mynt. Markisinnan Grimaldi delade också kardinalens kärlek till teater och musik. Då 1739 den latinska tragedien “Sanherib“ uppfördes i Collegio Germanico och kvinnor förvägrades tillträde till föreställningen, överenskom“ markisinnan med två väninnor, att de skulle bereda sig inträde i salen genom att förkläda sig till män. Själv iförde hon sig polska Stanislausordens riddardräkt, som Orazio Albani med kardinalens vetskap lånade henne. Ytterst förekommande och älskvärd mot alla han hade att göra med var kardinal Alessandro en mycket populär person i Rom. Jämte grundliga kunskaper på det konsthistoriska området och en oerhört uppdriven färdighet att bedöma antikviteter hade han en stor talang att sätta sig in i de svåraste vetenskapliga och politiska spörsmål. Det berättades om honom, att efter åtta samtal med Montesquieu kunde han ge så klart besked om denne