SAMLARNA 309 författares åsikter, som om han genomläst alla hans verk från pärm till pärm. Hans minne svek honom aldrig. Antikviteterna och markisinnan Cheruffini blevo anledning till, att kardinalen på gamla dagar gjorde sig beryktad för sin snikenhet. Kejsarinnan Maria Teresia tyckte ej om honom, ty han sökte beständigt utverka materiella fördelar av henne, och det oaktat försummade han sina plikter som kejsardömets protektor. Då det 1765 blev bekant i Rom, att kejserliga familjen skulle bege sig till Innsbruck på ärkehertig Leopolds bröllop och Albani förhörde sig i Wien, om han fick infinna sig, uppdrog Maria Teresia åt Kaunitz att ge ett nekande svar, ty kardinalens närvaro vid högtidligheten skulle vara “eine grausame Seccatura“. På sin ålderdom blev Albani blind, troligen på grund av alltför täta åderlåtningar i ungdomen; men hans färdighet att bedöma gemmer och graverade stenar var så stor, att han blott och bart med känseln kunde avgöra från vilken tidsålder de förskrevo sig och vilket värde de kunde ha. Kardinalen dog 1779, åttiosju àr gammal. Nästan jämnårig med kardinalen, ty blott ett år äldre och en lika framstående kännare av de romerska antikviteterna som han, var baron Filip Stosch (1691—1744), en excentrisk tysk med tvivelaktigt anseende. Åren mellan 1720—31 kände hela Rom till den långe, magre baronen, som alltid uppträdde mycket originellt klädd och var den förste i påvestaden, som gick med monokel i ögat, vilket ogement roade allmänheten. Stosch var soñ till en läkare i Küstrin och hade ej rätt till barontiteln, men han spelade sin roll av preussisk aristokrat förträffligt och riktade uppmāärksamheten på sig genom allehanda besynnerliga påhitt. I hans bostad invid palazzo Borghese flögo ugglor fritt omkring, och han påstod, att dessa lugubra fåglar muntrade upp honom i hans stunder av melankoli. En tid höll han ett tamt vildsvin i sin bostad, till stor förfäran för sina gäster. För resten såg där ut som hos en trollkarl: retorter och deglar, vilkas bestämmelse ingen kunde utgrunda, gamla böcker, marmorfragment, bråte av alla de slag. Han umgicks med diplomater, konstnärer och arkeologer, och fast han ansågs för ateist, lyckades ħan ställa sig väl med själva kardinalerna. Han var en mästare i att lura lättroget folk och narra av dem antikviteter. Egentliga ändamålet med hans vistelse i Italien var att hålla ögonen på Stuartarna, Jacob IIl och dennes anhängare, och utröna, om de förehade några konspirationer mot den nya dynastien, och han uppbar en fast av-