Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Samlarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
316 ROM
(1844) och i Rossinis “Otello“ i Bologna. Längre fram (1860)
blev han chef för italienska operan i Paris, och i ett verk av
honom, den på sin tid berömda operan “Genuina“, uppträdde
Adelina Patti 1872 i Covent Garden i London.
Furstinnan Elisa blev gift med signor Ricci och mor till den
ryktbara grevinnan Walewska.
Furst Stanislaus dog i Florens 1833. Angelika Kauffmann
har målat ett utmärkt porträtt av honom.
IV.
En stor del av de romerska biblioteken uppstod eller
åtminstone vidgades betydligt under XVIII seklet. Tullbetjänterna, som
vid Porta del Popolo genomletade resenärernas kappsäckar,
konfiskerade endast nya franska böcker, framför allt ateisten
Voltaires skrifter, dammiga luntor i pergamentband lämnade de oan»
tastade. Också tog handeln med gamla böcker allt större
omfattning i Rom, helst några mycket framstående kardinaler hörde
till samlarna.
Den mest kände och mest originelle av dem var kardinal
Passionei, som romarna på grund av hans despotiska
temperament kallade kardinal Scanderbeg, ja till och med paschan från
Fossombrone. Passionei var nämligen bördig från denna lilla
stad, där han hade sett dagen redan 1682. Han var känd för
sin lärdom och språkkunnighet, och Klemens XI skickade honom
som nuntie till Holland, Schweiz och Wien, vadan Passionei hade
sett betydligt mera av världen och livet än flertalet andra
kardinaler, vilkas längsta färd var en promenad utåt Campagnan.
Voltaire ansåg Passionei för den mest begåvade av kardinalerna
och endast beklagade, att han var så gammal. Han skrev till
en av kardinalens bekanta: “Je serais fort aise, avant que nous
partions lui et moi de ce sot monde, quil sut combien je le
respecte.“ Voltaires sympati skadade dock icke kyrkofursten,
därtill hade han gjort kyrkan alltför stora tjänster, kunde t. ex.
berömma sig av att ha omvänt hertigen av Würtemberg till
katolska tron, och han var allmänt ansedd som en man av
oförvitliga seder.
Casanova beskriver kardinalen som excentrisk, fåfäng och
lösmynt. Då han för första gången uppvaktade honom — det
var efter äventyrarens flykt ur Venedigs fängelse — fann han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
