Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 14. Samlarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SAMLARNA 317
honom i ett stort rum, där det ej fanns någon stol utom den
kardinalen själv satt på. Audiensen varade kort, men nog länge
för att Passionei skulle hinna anförtro äventyraren, att han ej
tyckte om påven.
Vid andra besöket bad Passionei Casanova, att han skulle
berätta om sin flykt. Men återigen fanns ingen stol.
— Var skall jag sätta mig, Ers Eminens? frågade Casanova.
På golvet?
Kardinalen ringde, en betjänt bar in en taburett. Men
taburetten var obekväm, och Casanova påskyndade sin berättelse.
Kardinalen var missbelåten och förklarade, att venetianaren
berättade dāåligt.
— Nåja, på en taburett! ..….
— Jaså, du är bekväm av dig.
För att blidka Casanova skänkte honom Passionei sitt liktal
över prins Eugen, “skrivet på god latin“, förklarade han
självbelåtet.
Casanova gengälldade artigheten genom att vid lägligt tillfälle
sända kardinalen en vacker upplaga av Pandekterna, som han
kommit över i Schweiz. På en audiens i Vatikanen frågade
honom påven, om Passionei tagit emot gåvan.
— Ja, jag tror att han täckts göra det.
— I så fall får han skicka Winckelmann att betala dig för
boken.
— Jag är ingen handelsman, jag tar inte emot pengar.
— Då får kardinalen skicka tillbaka Pandekterna.
— I så fall skickar jag tillbaka hans liktal.
Påven brast i skratt; tydligen tyckte han inte om kardinalen.
Dagen därpå skickade verkligen Passionei Winckelmann till
Casanova med pengar för kodexen. Äventyraren tog ej emot
pengarna, och boken skänkte han till Vatikanska biblioteket.
Påven tilldelade Casanova orden “Gyllene sporrens“ kors,
varöver äventyraren var mycket stolt; men då Casanova
sedermera bar denna dekoration i Varschau, rådde honom furst
vojevoden Czartoryski átt gömma det där tecknet: “C’est une drogue
que n’osent plus porter que les charlatans.“ Casanova ville inte
gälla för charlatan.
Passionei avskydde jesuiterna. Kardinalens kammartjänare,
också en smula biblioman, ordnade var morgon de nyankomna
böckerna på ett stort bord vid fönstret, och efter frukosten såg
Hans eminens igenom nyheterna. Regelbundet hände, att om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
