318 ROM eminentissimus under författares namn upptäckte bokstäverna S. J. (Societatis Jesu), kastade han ögonblickligt ut boken genom fönstret. Detta visste Benedikt XIV, och det roade honom att skämta med kardinalen. Fönstren i Passioneis bibliotek vette mot påvens våning. En gång lät Benedikt i all tysthet på kardinalens bord lägga jesuitverket “Medulla theologica“, och vid den tid, då han visste Passionei brukade infinna sig i sitt bibliotek, ställde han sig bakom en fönstergardin. Strax därpå inträdde kardinalen, blev varse de förhatade bokstäverna S. J. på boken, ryckte den till sig och slungade den i vredesmod ut på gården. Skämtet hade lyckats fullständigt. Sina lyckligaste stunder tillbragte Passionei i sin villa vid kamaldulensklostret i Frascati, inredd också den för ordensbröder, fast bröder i ett gladare slags orden. Liksom i Camaldoli lågo där små paviljonger strödda i parkens skuggiga lunder, fredade boningar avsedda för kardinalens gäster, men marmorplattorna med grekiska och latinska inskriptioner och statyerna av grekiska gudar, som man såg här och var, läto ana, att här språkades mera om förgångna tider än om nuet. Kardinalen bodde i själva villan, en rymlig byggnad, där det också fanns ett gemensamt konversationsrum, och lät kalla sig prior. Över dörren på vart och ett av de små husen i parken lästes namnet på den gäst, som för tillfället vistades där. Liksom enkom för att väcka avund hos de stackars grannarna, kamaldulenserna, rådde i denna koloni den mest fullkomliga frihet; kardinalen-priorn själv gick hela dagarna klädd i en blommig nattrock och med en stor halmhatt på huvudet, och gästerna, flertalet lärda män, i kaftaner och tofflor. Inte ens till middagen klädde man om sig. Då en ny gäst väntades, lät kardinalen de övriga rösta, om de ville upptaga honom som kamrat, och nykomlingen hälsades med ett komiskt, vanligen versifierat tal. En av Passioneis närmaste vänner, ofta gäst i Camaldoli, var den ryktbare predikanten Paolo Maria Pacciandi, som liksom kardinalen älskade sällsynta böckeı och hatade jesuiterna. Bägge prelaterna samlade allt av satirer och karikatyrer, som publicerades mot den förhatade orden, och Passionei skröt, att ej en enda paskvill fattades i hans samling. De gingo så långt i sitt hat, att de jublade, då markis Pombal skickade Klemens XIII hela skepp fulla av från Portugal utvisade, halvt ihjälsvultna jesuiter.