SAMLARNA 319 En gång fick Frascati besök av den namnkunniga M:me du Boccage, och då sträckte hela kolonien upp sig och anlade stadshabit. Kardinalen var synnerligen förtjust i den spirituella fransyskan, visade henne Roms sevärdheter och kallade sig hennes “chevalier“. Han gav en fest för henne i Vatikanska biblioteket, promenerade med henne på Peterstorget och myste åt talet, att kardinalen förälskat sig i den vackra fransyskan. Även Benedikt XIV ville göra parisiskans bekantskap, och det arrangerades ett sammanträffande mellan dem vid S. Maria Maggiore. Påven, som ville göra kardinalen svartsjuk, skröt med att han kände till M:me du Boccages dikter även han och kunde dem utantill, och han läste upp några bitar. Rivaliteten var av oskyldigt slag, ty beundrarna voro nära åttio år. Passionei gjorde gärna narr av sina kolleger kardinalerna för deras brist på bildning, deras formalism i politiken. Som bevis på att han ibland kunde ha skäl till elaka anmärkningar må anföras ett enda drag från en något senare tid. En framstående forskningsresande träffade på en middag hos venetianska sändebudet kardinal Carrara, som i Rom ansågs för en mycket lärd man. Det talades om den ryktbare Saussure, som flere gånger hade bestigit toppen av Mont Blanc. Hans eminens anmärkte, att det var väl ingenting märkvärdigt, han hade vandrat i Apenninerna. En av de närvarande påpekade halvhögt, att det ändå var en viss skillnad mellan Alpernas höjd och Apenninernas. — Har ni mätt höjden? frågade kardinalen i retad ton. — Nej, men De Luc, Saussure och några andra naturvetenskapsmän ha mätt Alpernas höjd. — De kunna ha misstagit sig. Man sökte förklara för kardinalen barometerns användning vid dylika slags mätningar. Carrara skakade dock tvivlande på huvudet, och när så samtalet gick över på elektricitet, klippte han otåligt av med förklaringen att “Aristoteles visste mer än alla de där fysikerna sammantagna“. Dylika slags “lärde“ kunde verkligen förarga en man med vidare vyer sådan som Passionei. Klemens XIII:s val fördystrade hans sista levnadsår. På Benedikt XIV:s kloka styrelse följde den mest fullständiga reaktion. Torrigianis och jesuitgeneralen Riccis välde över påven grämde kardinalen till den grad, att hans hälsa led. Hans dröm var att förmå påven att upphäva Loyolas orden, ja det påstods att han ständigt bar ett utkast till bullan i sitt breviarium. Men