KONSTNÄRERNA I ROM 323 var för övrigt förtjänt; Mengs målade porträtt av August Ill och hans gemål och av Regina Mingotti, den ryktbara sångerskan vid polska konungahovet, som hade minst hundra suckande tillbedjare, bland andra konstnären själv. Dessa porträtt höra till de bästa han någonsin målade, Men Mengs kunde ej förgäta Rom; 1746 återvände han dit, gick på sjukhuset San Spirito för att studera anatomi, gifte sig med en flicka, som stod modell för honom till en madonna, och blev så gott som en romare. 1749 återvände han visserligen till fäderneslandet för att måla en tavla för katolska kyrkan, som konungen beställt av honom, men efter två år var han för tredje gången tillbaka i Rom, och någon hemlängtan kände han sedan aldrig. Mycket flitig och samvetsgrann studerade Mengs blott alltför grundligt, och i sitt analyserande av de gamla mästarnas förtjänster och fel miste han till sist all egen individualitet. I teorien var han stark, han hade studerat varje penseldrag av Rafael, Correggio och Tizian, han kunde stå i timtal framför deras tavlor och hålla föredrag om renässansens konst, men som han tog allt “métaphysiguement“, skriver Casanova, blev det oerhört torrt och ledsamt. Till råga på allt kunde han inte hålla de olika teorierna riktigt i sär och tillämpade dem ofta på det mest befängda sätt. Han hade mycket beställningar; han målade fresker i kyrkan S. Eusebio samt i kapellet i Caserta och därjämte en hel rad porträtt av alla möjliga storheter, bland andra Klemens XIII och lord Percy. Ett avgörande inflytande på honom fick arkeologen Winckelmann, som 1755 kom till Rom i avsikt att för alltid bosätta sig där. Genom bekantskapen med honom tog hans teoretiska läggning ännu mera överhand; konstnären blev ett appendix till vetenskapsmannen, och han fördjupade sig helt i det förflutna. Också blev han kallad målar-filosofen. Hans rykte växte, ty greker och romare voro på modet; spanske konungen kallade honom till Madrid, varifrån Mengs återkom till Rom såsom kunglig hovmålare. Denna framgång gjorde honom så egenkär och uppblåst, att han blev en av de odrägligaste människor man kunde möta. Som han i Spanien blivit adlad, vägrade han att taga emot brev, som ej buro utanskriften “A M. le Chevalier Mengs“, ja han höll också på att man skulle skriva ut båda hans dopnamn: Antonio Rafael, emedan de väckte minnet av hans stora föregångare inom konsten: Correggio och Rafael från Urbino. Han hade till och med för sig, att han i fägring kunde tävla