KONSTNÄRERNA I ROM 325 tyranniserade henne, använde han henne beständigt som modell i de mest vågade poser. Den dygdiga romarinnan hade skrupler och rådfrågade sin biktfader, hur hon borde handla. Men den förståndige prästen tog saken lugnt och rådde henne att fortsätta att posera, ty om hon ej underkastade sig detta obehag, skulle maken skaffa sig en annan modell, och då-kunde det bli an värre. Vänskapen mellan Mengs och Winckelmann, dessa två teoretiker, för vilka endast den grekiska och romerska forntiden existerade, blev ytterst skadlig för mäålarkonstens utveckling i Rom. På den tiden stod den franska skolan högt, och vad man än må kunna förebrå rokokons konst, så kan man omöjligt frånkänna den nya idéer, vinnande behag och en betagande kolorit. Nu började emellertid dessa båda vänner, målaren och arkeologen, en så förbittrad strid mot allt vad modernism hette, så energiskt försökte de återinföra den antika klassicismen, om än i förfalskat skick, att ingen konstnär som kom i deras sällskap förmådde stå emot det skadliga inflytandet. Deras teorier funno stöd hos Gavin Hamilton, en skotte, som hade kommit till Rom som ung för att studera mäåälning och stannade kvar där hela livet. Han var en arbetsam konstnär, konsten helt hängiven, tecknade väl och var hemma i människokroppens anatomi. Sina ämnen hämtade han mestadels från antiken, men ibland även från renässansen. I några av sina målningar imiterade han Rafael, och under inflytande av kulten utgav han 1772 verket “Schola Italica Picturae“. Hamilton var god vän med Jenkins, och liksom denne företagsamme engelsman började han samla och handla med antikviteter, och på äldre dagar övergav han mâåleriet nästan alldeles och sysselsatte sig uteslutande med att spana efter antika skulpturverk och göra grävningar bland ruinhögarna i Albano, Genzano, Castel Gandolfo och Roma Vecchia. Som vi skola se hade han i konstnärligt avseende ett mycket ogynnsamt inflytande på Canova. ll. Under XVIII seklet uppstod ett oräkneligt antal vetenskapliga akademier, XVIII seklets lösen var konstakademier. Under renässansen utbildade sig målarkonstens och skulpturens mästare i guldsmedsbutiker och stenhuggerier, i berömda konstnärers.