PAPA BRASCHI 339 klockan, och påven, som fick höra talas om nepotens enfald, måste tillsäga honom att tiga. En annan gång, då han i furstinnan Boccapadula Gentilis salong ville briljera med sitt vetande, påstod han, att Voltaire, vars namn han inte ens kunde uttala korrekt, var muhammedan och intim vän till Luther. Påven var förtvivlad och förehöll honom strängt, att han måste tiga, när han ej hade något att säga. Donna Constanza däremot stod högt i gunst hos Pius Vil, och han utmärkte henne framför alla den romerska aristokratiens damer. Påven gav ej middagar i Rom, endast då han vistades i Castel Gandolfo inbjöd han gäster till sitt bord. Grannen, connetabeln Colonna, som bodde i Marino sommartid, skickade då enligt gammal sed i föräring till det påvliga köket en levande kalv, en stor bytta smör, skinka, vaxljus, några sockertoppar och konfityrer i oändlighet. I Rom gav Pius VI mottagning antingen i sitt “Caffeaus“ i Kvirinalen eller i vatikanska trädgården, och förfriskningar av olika slag serverades då gästerna. Men gällde det att med en middag eller fest hedra någon framstående utländsk personlighet uppdrog påven åt donna Constanza Braschi att anordna mottagningen i sina salonger. Donna Constanza utförde uppdraget med takt och älskvärdhet och sköt mannen så vitt möjligt i bakgrunden. På sina middagar införde furstinnan en stor nyhet. Då för tiden serverades desserten på fat av silver eller förgylld brons; donna Constanza återupptog ett bruk från renässansens dagar, hon lät skulptören Ludvig Valandier göra en stor uppsats, “trionfo“, av guld och ädla stenar, vilken användes första gången pà en middag, som gavs för konungen av Sverige, och väckte allmän beundran. Pius VI ville i allt gå i renässanspåvarnas fotspår; han älskade pomp och ståt och önskade smycka Rom med monumentala byggnader, men liksom nästan alla sina samtida saknade han konstnärlig smak. Den störste mästaren inom mäålarkonsten var enligt hans uppfattning Batoni, vars ateljé han ofta besökte; Marchionni och Antinori ansåg han för större arkitekter än renässansens mästare. Sin vördnad för konsten ville han offentligt betyga, och 1779 avlade han ett besök i bildhuggaren Valandiers ateljé och hängde egenhändigt ett riddarkors på hans bröst och utnämnde honom till chef för bronsmuseet i Vatikanen. Peterskyrkan saknade en sakristia värdig den imposanta helgedomen. Påven beslöt att avhjälpa denna brist och anförtrodde byggnadsverket åt Carlo Marchionni, villa Albanis arkitekt,