Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 16. Papa Braschi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAPA BRASCHI 339
klockan, och påven, som fick höra talas om nepotens enfald,
måste tillsäga honom att tiga. En annan gång, då han i
furstinnan Boccapadula Gentilis salong ville briljera med sitt vetande,
påstod han, att Voltaire, vars namn han inte ens kunde uttala
korrekt, var muhammedan och intim vän till Luther. Påven var
förtvivlad och förehöll honom strängt, att han måste tiga, när han
ej hade något att säga.
Donna Constanza däremot stod högt i gunst hos Pius Vil,
och han utmärkte henne framför alla den romerska aristokratiens
damer. Påven gav ej middagar i Rom, endast då han vistades
i Castel Gandolfo inbjöd han gäster till sitt bord. Grannen,
connetabeln Colonna, som bodde i Marino sommartid, skickade
då enligt gammal sed i föräring till det påvliga köket en levande
kalv, en stor bytta smör, skinka, vaxljus, några sockertoppar och
konfityrer i oändlighet. I Rom gav Pius VI mottagning
antingen i sitt “Caffeaus“ i Kvirinalen eller i vatikanska trädgården,
och förfriskningar av olika slag serverades då gästerna. Men
gällde det att med en middag eller fest hedra någon framstående
utländsk personlighet uppdrog påven åt donna Constanza Braschi
att anordna mottagningen i sina salonger. Donna Constanza
utförde uppdraget med takt och älskvärdhet och sköt mannen så vitt
möjligt i bakgrunden. På sina middagar införde furstinnan en stor
nyhet. Då för tiden serverades desserten på fat av silver eller
förgylld brons; donna Constanza återupptog ett bruk från
renässansens dagar, hon lät skulptören Ludvig Valandier göra en stor
uppsats, “trionfo“, av guld och ädla stenar, vilken användes första
gången pà en middag, som gavs för konungen av Sverige, och
väckte allmän beundran.
Pius VI ville i allt gå i renässanspåvarnas fotspår; han älskade
pomp och ståt och önskade smycka Rom med monumentala
byggnader, men liksom nästan alla sina samtida saknade han
konstnärlig smak. Den störste mästaren inom mäålarkonsten var
enligt hans uppfattning Batoni, vars ateljé han ofta besökte;
Marchionni och Antinori ansåg han för större arkitekter än
renässansens mästare. Sin vördnad för konsten ville han offentligt
betyga, och 1779 avlade han ett besök i bildhuggaren Valandiers
ateljé och hängde egenhändigt ett riddarkors på hans bröst och
utnämnde honom till chef för bronsmuseet i Vatikanen.
Peterskyrkan saknade en sakristia värdig den imposanta
helgedomen. Påven beslöt att avhjälpa denna brist och
anförtrodde byggnadsverket åt Carlo Marchionni, villa Albanis arkitekt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
