340 ROM som också löste uppgiften på ett efter den tidens uppfattning förträffligt sätt. På kort tid reste sig den harmoniska, man kan säga aristokratiska byggnad, som icke heller nutiden finner något väsentligt att anmärka mot. Ursprungligen hade påven tänkt sig byggnaden ännu större, men medel fattades. Trots planens förminskning kostade sakristian 900,000 scudi, vilken summa skulle anskaffas medelst ett lotteri. Då inte heller dessa medel räckte, utsläpptes obligationer och 1781 ett ökat antal pappersmynt. Det oaktat blev påven skyldig 100,000 scudi, som byggnadsentreprenörerna åtminstone ej tills vidare utbekommo. Allmänheten förargade sig, och som påven på grundstenen under sakristian låtit rista en inskription börjande med orden: “Ut Vota publica impleret“, svarade Pasquino utan betänkande: Publica. Mentiris: non publica vota fuere, Sed tumidi ingenii vota fuere tui. Men trots bristen på medel fullföljde påven sakristibygget, vilket för övrigt eftervärlden blott kan vara honom tacksam för. Han fullbordade också museet Pio-Clementino. Redan Klemens XIII hade på intalan av den berömde arkeologen Winckelmann beslutit uppföra ett stort museum i Vatikanen för de antika skulpturverk, som hopade sig i allt större antal. Klemens XIV påbörjade byggandet, men det blev Pius VI förbehållet att fullborda det stora företaget. Imponerad av den stolta byggnaden satte romerska aristokratien en ära i att bidraga till att fylla de väldiga salarna med konstverk ur sina privatsamlingar, och särskilt konnetabeln Colonna skänkte museet mycket värdefulla antika skulpturer. Påven umgicks med planer på ett än större, ekonomiskt gagneligt företag: torrläggandet av Pontinska träsken, som sträckte sig från Cisterna di Roma till Terracina. Appius Cladius hade anlagt en stor landsväg genom dessa mäleriska träskmarker; Julius Cesar och några senare kejsare hade gjort talrika försök att torrlägga träsken, men under medeltiden hade allt fått förfalla, och i tusen år utsände Pontinska träsken sina giftiga dunster, ty tillfälliga försök att torrlägga dem under Bonifacius VIll, Leo X och Sixtus V ledde e; till några bestående resultat. Braschi hade modet att träda i de romerska kejsarnas fotspår, han lät gräva kanaler, som ledde ut vattnet till havet, och med stora kostnader lägga om den förfallna landsvägen. Elaka tungor på-