PAPA BRASCHI 347 flytande på kejsaren. Pius VI hälsade honom också med de icke alltför artiga orden: “Siete molto vecchio e avete poco tempo per ravvedervi.“ Kaunitz teg, men han glömde ej påvens elakhet. Under Pius Vl:s vistelse i Wien utkom Eybels ryktbara broschyr “Quid est Papa?“ där kejsardömets alla anspråk gentemot den heliga stolen framfördes. Broschyren stödde sig till stor del på Fabronius bok “Stato presente della chiesa“, som väckt stort uppseende. Påven och hans nuntie monsignor Garampi började uppbjuda all sin förmåga för att förmå kejsaren att ändra beteende mot klostren och den heliga stolen. Men inga föreställningar hjälpte, kejsaren stod fast, och för att något så när överskyla sitt nederlag slöt Pius ett fördrag med Josef Ill, varigenom kejsarens makt över prästerskapet utvidgades och biskoparnas inflytande i Österrike stärktes. En månad efter sin ankomst återvände påven till Rom. Alla möjliga hedersbetygelser ägnades honom vid avfärden, men han lämnade Wien med den övertygelsen, att kejsaren ej skulle avstå från sina reformer. Och knappt hade Pius återkommit till Rom, förrän han till sin smärta fick höra, att kejsaren utfärdat befallning till biskoparna i Österrike och Lombardiet, att förordningarna angående prästerskapet och de kyrkliga ärendena oförtövat skulle genomföras. Påven skrev till kejsaren i hopp att kunna hejda Wienregeringens åtgärder; men Josef svarade i så bestämda ordalag, att Pius nödgades uppge all tanke på att kunna förmå något i Wien. Josef, som ej älskade att skriva långa diplomatiska noter, förklarade för påven, att han ingalunda ämnade frånhända kyrkan och prästerskapet alla deras gods, men han följde sin övertygelse såsom lagstiftare och religionens beskyddare, och som han hade de redligaste avsikter, hoppades han att med Guds hjälp icke göra sig skyldig till alltför stora misstag. Då påven i konsistoriet redogjorde för resultaten av sin färd, sökte han framställa dem i så gynnsam dager som möjligt; men kardinalerna och hela Europa visste, att påvedömets inflytande på staternas världsliga angelägenheter var till ända och att monarkerna numera fattade sina beslut utan att inhämta Roms mening. Det dröjde heller inte länge, förrän kardinal Rohan, franske konungens grand aumonier, blev arresterad (1785) och dömd av parlamentet i Paris, och vid samma tid sammankallade monsig-