PAPA BRASCHI 349 Morelli-Fernandez. Signora Morelli hade en enastående improvisatörtalang, med den allra största lätthet talade hon på vers över vilket filosofiskt eller historiskt ämne som helst. Oftast sjöng hon sina improvisationer till fiolackompanjemang, vilket i sin mån bidrog till att hennes verser föreföllo begripligare än de i verkligheten voro. Corilla uppträdde i hela Europa och skördade bifall vart hon kom. Storhertiginnan Maria Luisa av Toskana tog sig an henne, längre fram fick hon en mäktig beskyddarinna i Maria Teresia och till sist även i Katarina Il. I Bologna utgav hon ett poem till Maria Teresias ära, hon tryckte sina sonetter och canzoner, och mellan sina uppträdanden i Europas alla teatrar och salonger hann hon skaffa sig en make, översten i neapolitanska armén Ferdinando Fernandez, spanjor till börden. Denne Fernandez försvinner emellertid på något oförklarat vis från skådebanan, och i hans ställe uppträder den siste Gonzaga av mantuanska grenen, principe Luigi di Castiglione, som ännu ej hade fyllt tjugufem år, då han gjorde bekantskap med den åtskilligt äldre skaldinnan. Luigi föddes i Venedig 1745, och som hans far ingenting ägde utom furstendömet, som inbragte föga, men var venetiansk patricier, så lät republiken uppfostra ynglingen på sin bekostnad. Till lycka för familjen Gonzaga behövdes furstendömet Castiglione för att avrunda de österrikiska besittningarna i Italien, och Maria Teresia förvärvade det för tio tusen taler i årlig ränta. Det ljusnade därför betydligt för Luigi, han hade en vacker årsinkomst, var fri och kunde ägna sig ât litteraturen. ©Onóőödigtvis började han också intressera sig för politik och predikade rousseauanska läror i Venedig, med den påföljd att statsinkvisitorerna utvisade honom ur republiken och berövade honom nöjet att sprida de franska modelärorna. Gonzaga flyttade till Rom, träffade genast vid ankomsten dit Corilla, förälskade sig besinningslöst och vek sedan aldrig från hennes sida. Invald i Arcadia antog han namnet Emerino Alatino, skrev radikala broschyrer, men arbetade framför allt för att hans dyrkade Corilla skulle bli lagerkrönt som Tasso en gång. Han satte alla mōjliga inflytelserika krafter i rörelse för saken, bland andra själve storhertigen av Toskana, som hörde till beundrarna av Corillas talang, samt abate Pizzi, Arcadias kustos. Emellertid uppstod ett motparti, som ej ville höra talas om en dylik profanation av Kapitolium, och i spetsen för det stod Filip La Barthe, sekreterare hos polska sändebudet vid påvliga kurian,