370 ROM förenade sig för livet “sotto l’albero“. Då påvliga regeringen sedermera återkom till väldet, förklarade den dessa äktenskap ogiltiga. På kvällen var hela staden illuminerad, och stora folkmassor drogo genom gatorna och ropade: “Viva Roma! Viva la libertà! Viva la gran nazione!“ Hur denna frihet var beskaffad skola vi strax se. Dagen därpå kungjorde visserligen general Cervoni för republikens medborgare sammansättningen av den nya regeringen, i vilken jakobinerna erhöllo inkomstbringande poster; men den egentliga regeringen utgjordes blott av general Bonaparte och krigskommissarien Haller, en f£. d. parisisk bankir och vän till Robespierre, numera Bonapartes förtrogne och chef för de republikanska rövare som kallade sig “Agens de l’argenterie de l’Église“. Den förslagne Haller slöt genast förbund med den rikaste bankiren i Rom, Torlonia, som han till och med bodde hos, och det börjades en plundring i stor skala. Påvestaten måste utbetala ytterligare tre miljoner piastrar, och statsfinanserna reglerades på följande sätt. För att kunna indraga de värdelösa påvliga papperspengarna beslöt man att sälja kyrkogodsen och införa fullgott mynt. På denna finansoperation skulle staten förtjäna tjugo miljoner piastrar, oberäknat vad som stannade i Hallers och Torlonias fickor. Enär försäljningen av kyrkogodsen tog tid, måste familjerna Doria, Borghese, Altieri, Chigi, Colonna, Ruspoli, Rospigliosi, Sermoneta, Bracciano, Poli och Cesarini förskottera regeringen en summa av 200 000 scudi var. Samtidigt utfärdade den republikanska regeringen en massa både nyttiga och onyttiga förordningar. För att vinna de lägre klasserna bestämde man, att banken Monte di Pietà skulle till ägarna återställa alla pantsatta föremål av ett värde intill fyra scudi, all betjäning förbjöds att bära livré och herrarna riddarordnarnas uniformer samt adelstitlar. Till de mest efterlängtade reformerna hörde upphävandet av jurisdiktionen och asylrätten, som hörde till furstarnas och kardinalernas privilegier. Den 19 februari infunno sig hos påven general Cervoni och kommissarien Haller och anmodade honom att avsäga sig tronen och mottaga en pension av republiken. De lära till och med ha velat fästa den trefärgade kokarden på Pius VI. Påven svarade kort och med värdighet, att han varken kunde avsäga sig eller mottaga något. Sändebuden avlägsnade sig missnöjda, men dagen därpå återkom Haller med en trupp soldater och uppfordrade