PAPA BRASCHI 371 påven att stiga upp i en väntande vagn, ty han skulle föras först till Siena och därpå till Frankrike. Då påven bad, att man med hänsyn till hans höga ålder skulle låta honom få dö i Rom, svarade Haller kärvt: “Vous mourrez partout.“ Innan Pius VI hunnit avresa, började man plundra de påvliga gemaken, drog till och med påveringen (l’anello pescatorio) av den gamles finger, och då den påvliga vagnen rullade bort mot Siena, skred man att plundra Kvirinalen, villan i Castel Gandolfo, kardinalerna Braschis, Yorks och Albanis palats. Till sist berövades också kyrkorna nästan allt som hade något värde. Berusad av den tillfälliga friheten firade befolkningen som en oavbruten karneval, och de romerska damerna begagnade sig av de franska officerarnas besök för att anordna “festinacci“. Under detta nöjesliv inträffade, 7 juli 1798, en händelse, som hela Rom talade om. Några maskerade herrar och damer anlände till en bal hos Borgheses och Cesarinis, men gardisten vid porten ville ej släppa in dem, ty de kände ej lösen, som öppnade tillträdet till palatset. De maskerade försökte bana sig in med våld, gardisten avlossade ett skott i luften för att kalla närmaste patrull till hjälp. Patrullen kom, omringade de våldsamma gästerna och förde dem till polisstationen. Där måste fridsstörarna demaskera sig, och vad fann man? Det ena paret var furst Cesarini med sin hustrus kammarjungfru “en bonne fortune“, det andra furstinnan Cesarini och hennes utvalde. På en bal hos Colizzis, där det var dambrist, tog man upp kvinnor från gatan att dansa med. “Jämlikheten“ tillät ju sådant. Gammalt folk var alldeles konfunderat av den nya tideräkningen, förändringen av namn på månader och helgdagar. En abate utropar i sina dagboksanteckningar: “Addio, kalender, addio, helgon! Veckan finns inte längre, söndagarna ha försvunnit, det finns blott dekader, och i går firades Federationsdagen på Peterstorget. Gatan har ett annat utseende än förr: nymodiga dräkter, i stället för de trekantiga hattarna avlånga, snibbiga, alla klippa av sina stångpiskor, och det finns de som spika upp dessa huvudprydnader på husväggarna. Platskommendanten ger alla utlänningar order att avresa, och allmänheten frågar sig, hur befolkningen skulla kunna leva utan “stranieri“, utan ambassadörer, vad den skall få att äta, då det finns varken påve eller kardinaler. Alla neapolitanare utvisas, och detta kallas mänsklighetens broderskap. Levnadskostnaderna stiga oavbrutet, folket väntar på under, det går rykten, att madonnan i palazzo