Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Canova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CANOVA 379
om hennes hand hos föräldrarna och blev antagen. I Volpatos
hus härskade stränga, gammaldags seder; fästmannen tilläts ej
att sitta bredvid Domenica vid bordet, utan fick plats mitt emot
henne. Men detta var den unge mannen inte nöjd med; han
ville åtminstone med foten ge sin trolovade tecken, att han
älskade henne. En gång förorsakade denna Amorstelegraf under
bordet en katastrof; Canova förlorade jämvikten, och stolen välte
över ända med honom. Gamle Volpato förstod vad som givit
anledning till missödet, men låtsade om ingenting och frågade
blott skämtsamt, om bildhuggaren led av svindel; fästmön smålog
men föreföll förströdd, och Canova märkte, att ju närmare det
led mot bröllopsdagen, dess kyligare blev hon emot honom.
Han anförtrodde sin sorgliga upptäckt åt vännen Antonio d’Este,
och denne, som var äldre och erfarnare, kom på tanken, att
Domenica låtit sig fängslas av någon annan. Canovas vänner
började spionera på henne och upptäckte, att Domenica genom
fönstret gav några tecken åt Rafael Morghen, en kopparstickare,
som bodde mitt emot. Då den naive Canova inte ville tro detta,
förmådde de honom att själv övertyga sig om att deras
iakttagelser voro riktiga. Saken ordnades på följande sätt. Canova
kom överens med en brödutbärare, att denne vid ett-tiden på
natten skulle bära honom i sin korg till hörnet av Via della
Croce och Via Barazzi, det nuvarande Bocca di Leone, där
Volpatos bodde, och där ställa ned korgen ett ögonblick. Sagt och
gjort; vår venetianare behövde inte vänta länge under korglocket,
förrän han fick höra ett samtal genom fönstret och igenkände
sin Domenicas rõöst.
— Vi ha ingen tid att förlora, — sade en manlig stämma,
— snart måste du gifta dig med Canova, och då är allt slut.
— Det är sant, — svarade Domenica, — och det värsta är,
att jag gifter mig med honom endast för att göra min far till
viljes; jag älskar inte Canova.
Vår konstnär hade fått bevis tillräckligt; med blödande
hjärta skrev han dagen därpå till Volpato, att som han visste, att
hans dotter älskade en annan, löste han henne från hennes ord.
Flickans föräldrar försökte återknyta förbindelsen, men Canova
stod fast vid sitt beslut. Besvikelsen tog honom emellertid så
djupt, att han beslöt att ej gifta sig eller, om han inte förmådde
leva ensam, taga sig hustru först vid mognare år, så att han
ostört skulle kunna ägna sig åt konsten.
Inom kort hyrde han en större ateljé, inredde ett hem åt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
