CANOVA 379 om hennes hand hos föräldrarna och blev antagen. I Volpatos hus härskade stränga, gammaldags seder; fästmannen tilläts ej att sitta bredvid Domenica vid bordet, utan fick plats mitt emot henne. Men detta var den unge mannen inte nöjd med; han ville åtminstone med foten ge sin trolovade tecken, att han älskade henne. En gång förorsakade denna Amorstelegraf under bordet en katastrof; Canova förlorade jämvikten, och stolen välte över ända med honom. Gamle Volpato förstod vad som givit anledning till missödet, men låtsade om ingenting och frågade blott skämtsamt, om bildhuggaren led av svindel; fästmön smålog men föreföll förströdd, och Canova märkte, att ju närmare det led mot bröllopsdagen, dess kyligare blev hon emot honom. Han anförtrodde sin sorgliga upptäckt åt vännen Antonio d’Este, och denne, som var äldre och erfarnare, kom på tanken, att Domenica låtit sig fängslas av någon annan. Canovas vänner började spionera på henne och upptäckte, att Domenica genom fönstret gav några tecken åt Rafael Morghen, en kopparstickare, som bodde mitt emot. Då den naive Canova inte ville tro detta, förmådde de honom att själv övertyga sig om att deras iakttagelser voro riktiga. Saken ordnades på följande sätt. Canova kom överens med en brödutbärare, att denne vid ett-tiden på natten skulle bära honom i sin korg till hörnet av Via della Croce och Via Barazzi, det nuvarande Bocca di Leone, där Volpatos bodde, och där ställa ned korgen ett ögonblick. Sagt och gjort; vår venetianare behövde inte vänta länge under korglocket, förrän han fick höra ett samtal genom fönstret och igenkände sin Domenicas rõöst. — Vi ha ingen tid att förlora, — sade en manlig stämma, — snart måste du gifta dig med Canova, och då är allt slut. — Det är sant, — svarade Domenica, — och det värsta är, att jag gifter mig med honom endast för att göra min far till viljes; jag älskar inte Canova. Vår konstnär hade fått bevis tillräckligt; med blödande hjärta skrev han dagen därpå till Volpato, att som han visste, att hans dotter älskade en annan, löste han henne från hennes ord. Flickans föräldrar försökte återknyta förbindelsen, men Canova stod fast vid sitt beslut. Besvikelsen tog honom emellertid så djupt, att han beslöt att ej gifta sig eller, om han inte förmådde leva ensam, taga sig hustru först vid mognare år, så att han ostört skulle kunna ägna sig åt konsten. Inom kort hyrde han en större ateljé, inredde ett hem åt