CANOVA 381 På alla dessa bekymmer och ansträngningar följde slutligen triumfens dag. Långfredagen 1792 infann sig Pius VI med hela sitt hov i Peterskyrkan för att taga det avtäckta monumentet i skärskådan, och han utropade: “Bello! Bello!“ Särskilt tilltalades man av den knäböjande påvens imponerande och linjerena gestalt. Visserligen anmärkte antikentusiasterna, att den var alltför naturalistiskt hållen, men deras kritik vann intet gehör. Medan under långfredagens lopp hela Rom strömmade till Peterskyrkan för att bese monumentet, försvann Canova ur sina vänners åsyn. Han trodde ej på deras lovord och ville veta vad den stora allmänheten sade om hans verk. Han förklädde sig därför till en luggsliten präst, satte en gammal gulnad peruk på huvudet, iförde sig en lappad sutan, målade ansiktet, stoppade till och med ett stycke bröd i munnen för att förvränga anletsdragen och blandade sig i vimlet i kyrkan i avsikt att avlyssna allmänheten dess dom. Han var så oigenkännlig i sin förklädnad och såg så misstänkt ut, att då han närmade sig furst Rezzonico i trängseln, senatorn hastigt förde handen till fickan, rädd att den där strykaren skulle stjäla börsen ifrån honom. Det intensiva arbetet på de båda påvemonumenten och de själsskakningar han haft hade emellertid så angripit Canovas hälsa, att han måste taga sig en tids vila. Med sin käre d’Este begav han sig till Venedig, där han väntades av ett mottagande, sådant som ej på länge kommit någon venetianare till del. Man tävlade om att erbjuda honom gästfrihet; den gamle senatorn Falier och Valentio Francesconi, kallad Florian, ägare till ett än i dag existerande kafè, bjödo honom bägge till sig. Canova tog sin bostad hos Falier, till vilken han stod i gammal tacksamhetsskuld. Banketter, middagar, konserter, teaterföreställningar, anordnade till den ryktbare gästens ära, tröttade så ut konstnären, att han efter en månad i sällskap med d’Este begav sig till Possagno, i tro att han där skulle finna verklig vila. Men Possagno var stolt över sin son; då han nalkades byn, var vägen beströdd med blommor och myrten, högtidsklädda flickor överöste honom med rosor, och hela vägen utefter genljödo ropen: “Viva Canova, viva il nostro compaesano!“ Och inte nog därmed, bykyrkans klockor ringde som om det varit påven själv som kom, och på det blomsterhöljda torget i Possagno mottogs han av församlingens prästerskap och myndigheter. Från den stunden visste Europa, att det fanns en ort med det namnet, och på italienska kartor skrevs: “Possagno patria del Canova.“