Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 17. Canova
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CANOVA 381
På alla dessa bekymmer och ansträngningar följde slutligen
triumfens dag. Långfredagen 1792 infann sig Pius VI med hela
sitt hov i Peterskyrkan för att taga det avtäckta monumentet i
skärskådan, och han utropade: “Bello! Bello!“ Särskilt tilltalades
man av den knäböjande påvens imponerande och linjerena
gestalt. Visserligen anmärkte antikentusiasterna, att den var
alltför naturalistiskt hållen, men deras kritik vann intet gehör.
Medan under långfredagens lopp hela Rom strömmade till
Peterskyrkan för att bese monumentet, försvann Canova ur sina
vänners åsyn. Han trodde ej på deras lovord och ville veta
vad den stora allmänheten sade om hans verk. Han förklädde
sig därför till en luggsliten präst, satte en gammal gulnad peruk
på huvudet, iförde sig en lappad sutan, målade ansiktet, stoppade
till och med ett stycke bröd i munnen för att förvränga
anletsdragen och blandade sig i vimlet i kyrkan i avsikt att avlyssna
allmänheten dess dom. Han var så oigenkännlig i sin förklädnad
och såg så misstänkt ut, att då han närmade sig furst Rezzonico
i trängseln, senatorn hastigt förde handen till fickan, rädd att den
där strykaren skulle stjäla börsen ifrån honom.
Det intensiva arbetet på de båda påvemonumenten och de
själsskakningar han haft hade emellertid så angripit Canovas
hälsa, att han måste taga sig en tids vila. Med sin käre d’Este
begav han sig till Venedig, där han väntades av ett mottagande,
sådant som ej på länge kommit någon venetianare till del. Man
tävlade om att erbjuda honom gästfrihet; den gamle senatorn
Falier och Valentio Francesconi, kallad Florian, ägare till ett än
i dag existerande kafè, bjödo honom bägge till sig. Canova tog
sin bostad hos Falier, till vilken han stod i gammal
tacksamhetsskuld. Banketter, middagar, konserter, teaterföreställningar,
anordnade till den ryktbare gästens ära, tröttade så ut konstnären,
att han efter en månad i sällskap med d’Este begav sig till
Possagno, i tro att han där skulle finna verklig vila. Men Possagno
var stolt över sin son; då han nalkades byn, var vägen beströdd
med blommor och myrten, högtidsklädda flickor överöste honom
med rosor, och hela vägen utefter genljödo ropen: “Viva Canova,
viva il nostro compaesano!“ Och inte nog därmed, bykyrkans
klockor ringde som om det varit påven själv som kom, och på
det blomsterhöljda torget i Possagno mottogs han av
församlingens prästerskap och myndigheter. Från den stunden visste
Europa, att det fanns en ort med det namnet, och på italienska
kartor skrevs: “Possagno patria del Canova.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
