382 ROM Slutligen återtog dock livet i den lilla byn sin vanliga prägel, och Canova fick vila ut och hämta krafter i den rena bergsluften. I juni anträdde han återfärden till Rom. Emellertid hade de unga konstnärernas kassa hunnit tömmas; i Vicenza, Verona, Mantua och Bologna mottogos de med stora hedersbetygelser, men då de skulle till att lämna Bologna, frågade den omtänksamme d’Este sin vän: “Har du pengar kvar?“ “Nej det har jag inte“, ljöd svaret, “gå och pantsätt våra klockor. Du kanske inte vet, att Michelangelo råkade ut för samma äventyr i Bologna? Då han var på väg hem från Venedig till Florens, hade han inte så mycket pengar, att han kunde betala hovskatten vid stadsporten. Han måste vända sig till Aldovrandi för att få komma in.“ Tröstande sig med Michelangelos äventyr pantsatte de båda vännerna sina klockor och uppnådde lyckligt och väl Rom, där de voro ivrigt efterlängtade av Luigia och välkomnades av Hamilton. I Rom fick Canova allt talrikare beställningar på skulpturer, framförallt av engelsmän. Bland andra britter vistades där på den tiden biskopen av Bristol, en förmögen, men mycket snål man. En gång inbjöd han Canova till middag, och även Gavin Hamilton befann sig bland de inbjudna. Under samtalets lopp anmärkte värden på engelska, vänd till Hamilton, att han gärna skulle vilja förvärva någon skulptur av Canova, men att den unge konstnären taxerade sina arbeten väl högt. Canova hörde yttrandet och fäste biskopens uppmärksamhet på att han förstod engelska, och då engelsmannen blev litet generad, bad bildhuggaren honom lugna sig, ty aldrig i livet skulle det bli någon handel dem emellan. De övriga gästerna gjorde sitt bästa att återställa den störda stämningen, och kort därefter försökte Hamilton förvärva ett arbete av Canova för biskopens räkning; men bildhuggaren var obeveklig och sålde ingenting till engelsmannen. För övrigt kunde nu verkligen Canova begära höga pris för sina arbeten. Hans rykte hade nått ända till Petersburg, och Katarina Il försökte locka honom till sin huvudstad; det var dock förgäves, konstnären skattade sin frihet högre än allt annat och fruktade. för intrigerna och ceremonierna vid ett hov. Han hade lärt sig älska Rom, framgångarna skingrade mer och mer hans melankoli, och i vänners lag kunde han vara rent av glad. Som han arbetade dagen i ände och ej hade tid att läsa, brukade ofta någon av hans vänner läsa högt för honom, medan han