CANOVA 395 `- De på detta sätt återbekomna konstverken lät Canova föra till truppkasernerna, och som inga fransmän ville åtaga sig att nedpacka de skatter som fråntagits dem, var det idel utländska konstnärer som hjälpte Canova med packningen. M. Denon hade spått sant, då han kallat den romerske mästaren “un emballeur“. För att trösta Ludvig XVIII över de bittra förebräelser, som han i anledning av denna sak fick uppbära av fransmännen, lämnade Canova kvar i Frankrike tjugutre konstverk, som redan voro uppsatta -i kungliga slott, kyrkor och provinsmuseer. Men när det gällde att föra dyrbarheterna tillbaka till Italien, blev det än mera bekymmersamt för Canova. Påven skickade honom ej de erforderliga pengarna, och det blev till sist engelsmännen, som fullkomligt oegennyttigt gavo honom nära 200,000 lire till bestridande av transportkostnaderna. Som man i Rom ansåg det under påvens värdighet att tacka engelsmännen, begav sig Canova i sällskap med sin vän Este till England för att betyga hertigen-regenten italienarnas tacksamhet för denna stora tjänst. I London mottogs Canova med utomordentliga hedersbetygelser, och han var dess mer välkommen som British Museum just ämnade inköpa Partenonfrisen. av Tomas Bruce, greve av Elgin, och gärna ville höra vad Europas främste bildhuggare tänkte om frisen, innan uppgörelse träffades. Canova var förtjust, han ansåg, att frisen utmärkte sig för större natursanning än andra antika verk, och förklarade, att det lönade sig att fotvandra från Rom för att få se den. Regeringen köpte också det grekiska skulpturverket för 35,000 pund sterling. På avskedsaudiensen frågade hertigen-regenten, om Canova snusade, och trots det nekande svaret överlämnade han till honom en vacker briljanterad snusdosa. Aterkommen hem tog Canova fram gåvan ur sin packning, öppnade den och fann i stället för snus en engelsk sedel på 500 pund. Som tecken på sin erkänsla för att han så lyckligt utfört uppdraget förlänade påven Canova titeln av markis d’Ischia samt en livstidspension på 3,000 lire. Som vanligt ville ej Canova mottaga vare sig titeln eller pensionen; då emellertid kardinal Consalvi föreställde honom, att han genom sin vägran kunde förolämpa sin monark, mottog konstnären titeln, och pensionen fördelade han mellan konstnärliga institutioner och fattiga konst-