396 ROM närer i Rom. När man sedan anmodade honom att lämna en ritning till sin vapensköld, tecknade han ett dubbelfält med en lyra i ena fältet, en. orm i det andra, Orfeus och Eurydikes sinnebilder, ty den första beställning han fått hade varit på ett par statyer av dessa båda grekiska gestalter, och med denna beställning hade senatorn Falier berett honom möjlighet att utbilda sin talang.. Vatikanen erkände visserligen Canovas förtjänster, men den ville ej komma ihåg, att huvudsakligen engelsmän, protestanter, hade bidragit till att konstnären lyckats i sitt uppdrag. Canova beslöt att på egen hand och på egen bekostnad reparera denna otacksamhet, och han skänkte Wellington en Venus i marmor, lord Castlereagh en nymf, William Hamilton och doktor Granville, nitiska förespråkare för hans sak, ett par tavlor av Tizian, som han hade i sin ägo; dessutom skickade han dyrbara presenter till engelska konstnärer. Denna så naturliga och oundgängliga uppmärksamhet mot engelsmännen togs illa upp i Vatikanen, och man lät Canova på ett obehagligt sätt känna det. Vi ha nämnt, att mästaren drömde om att för Petersdomen utföra en jättestaty föreställande katolska religionen. Konstnären hade redan skickat Este till Carrara att välja ut ett marmorblock, men prästerskapet började ställa alla möjliga hinder i vägen för hans plan, Canova märkte, att Vatikanen var honom avog, och han beslöt att utföra statyn i något minskad storlek, taga bort de symboler som angåvo katolska religionen och sälja skulpturen till engelsmannen Brownlow. Greve Brownlow prydde med detta Canovas verk sin maka Sofias grav i den protestantiska kyrkan i Belton i grevskapet Lincoln. På det viset gick Peterskyrkan miste om ett stort verk av Canova, som till på köpet ej skulle ha kostat den något. Trots sin redan framskridna ålder, trots ett så mångårigt intensivt arbete, var Canova ännu ung till själen; det bevisar gruppen “De tre gracèrna“, som han utförde 1817. Den var ursprungligen bestämd för Josefine Bonaparte; efter den napoleonska katastrofen hamnade den i Eremitaget, och en nästan identisk replik förvärvade hertigen av Bedford för Woburn Abbey i England. Det mest beundransvärda i denna grupp är de tre gestalternas uppställning, ojämförligt mycket mer konstnärlig än Gracernas gruppering på Rafaels tavla i Chantilly. Som en av mästarens bästa saker anses också den från