CANOVA 397 denna tid härstammande gruppen kallad “Fred och Krig“, en Venus som med sitt ömma leende dämpar Mars stridslystnad. Liksom en mängd andra av mästarens arbeten finns denna grupp i England, i Buckingham Palace. De ständiga politiska omvälvningarna under de napoleonska åren återspeglade sig på ett ganska komiskt sätt i Canovas ateljé. Där stod modellen till en stor häst, på vilken först Napoleon och därpå Murat skulle ha suttit i brons. Då Murat blev berövad tronen och skjuten, var hästen ledig för en ny ryttare. Ferdinand IV av Bourbon beslöt placera sin far, Karl Ill, på den och bestämde, att stoden skulle resas på piazza S. Francesco di Paola i Neapel. Ferdinand IV tycks inte ha varit säker på att han skulle komma att regera länge vid Vesuvius fot, ty han uppmanade Canova att skynda sig med beställningen. En fransman, som besökte Canovas ateljé, föll i beundran över modellen till hästen och frågade, vilken dödlig som skulle våga bestiga en så härlig springare. Canova svarade, att hans hästar ej bragte sina ryttare- lycka; innan han hann sätta dem i sadeln, störtades de alla från sina kungliga troner. Våren 1818 for kejsar Frans I med sin fjärde gemål i ordningen att fira smekmånaden i Rom. Naturligtvis besökte han Canovas ateljé och fick där se gruppen “Teseus dödande centauren“, som livligt tilltalade honom. Gruppen hade varit avsedd att smycka ett av Milanos torg, men på grund av politiska omvälvningar hade den stannat kvar i ateljén. Frans I köpte den och byggde ett litet tempel i grekisk stil åt den i Wiens “Volksgarten“, och där stod den i många år, tills den efter fullbordandet av museet för de sköna konsterna fick en hedersplats i en nisch i stora trappuppgången. Då Canova modellerade centauren, lät han döda en häst för att kunna följa alla faserna i djurets dödskamp och återge dem i sin skulptur. Trots det tragiska i ämnet gör gruppen föga intryck på oss nutidsmänniskor. 1807 avled den siste Stuart, kardinalen av York, som vi redan lärt känna. Kardinalen hade testamenterat sin förmögenhet till en vän, monsignor Cesarini, vilket djupt förtröt grevinnan d’Albany. I ett brev till M:me de Maltzan klagade hon över kardinalens underliga bestämmelse; väninnan anmärkte till svar, att “les prêtres de tous les pays sont habiles à succéder“. Kardinalens arvtagare brydde sig inte ens om att hedra honom med en minnesvård; det blev engelska regeringen som till detta ändamål anslog en summa av 50,000 francs. Canova fick i uppdrag