CANOVA 403 bysterna av levande personer, var han den oförliknelige mästaren; man tänke t. ex. på Pauline Borghese, ett av de största mästerverk den nutida konsten frambragt, eller statyerna av de båda bedjande påvarna. Förhållandet är detsamma med den franske David. Porträtten äro det dyrbarāaste arvet efter den franske mästaren. “Horatiernas ed“ gör på oss intryck av en teaterscen och lämnar oss oberörda. Tilläggas bör dock, att David ej hade samma hjärta, samma ädelhet i sinnelaget som venetianaren. Canovas lärjungar från norden började att på hans bekostnad framhäva hans lärjunge och efterföljare Thorvaldsen. Mellan dessa båda konstnärer finns ingen frändskap, trots att dansken var lärare vid akademien samtidigt med att Canova var dess “principe“, preses. Thorvaldsen efterbildade slaviskt de gamle, växte upp under Winckelmanns inflytande; pedant till sin läggning hade han ej den skaparkraft, den ädelhet i känslan, som xannetecknade Canova, en av nyare tidens mäktigaste konstnärer.