ADERTONDE KAPITLET. UGO FOSCOLO. l. Vid den tid då alla Europas förtryckta folk riktade sina blickar på Bonaparte och hoppades på befrielse av honom, började Foscolo göra sig känd i Venedig. Han var då en knappt tjugoårig yngling, som skrev vackra sonetter och erövrade kvinnohjärtan, trots att han snarare liknade en apa än en Apollo. En samtidas beskrivning på hans yttre låter ej tjusande. Maria Pieri berättar, att Ugo hade rufsigt rött hår, utstående panna, små brinnande ögon och vanskapta gulbleka kinder. Oändligt livlig och talför, fast han besvärades av en lätt stamning, sprang han från kafé till kafé i Venedig, klädd i en sliten, urblekt grön kappa, och berättade om sina olyckor för alla, som ville höra på. Han hade verkligen skäl till klagan. Han var son till venetianaren Andrea Foscolo, läkare på ön Zante, gift med en grekinna, Diamanta Spathis, dotter till en skräddare. Han föddes den 6 februari 1778; sina första år tillbragte han på Zante, därifrån flyttade han med föräldrarna till Dalmatien, och då han var tio år, dog fadern. Modern måste med barnen återvända till Venedig för att där med bistånd av mannens släkt söka draga sig fram och skaffa sönerna uppfostran. Hon bodde i Sestiere di Castello, i ett gammalt hus, där det ej fanns rutor för fönstren och endast smutsiga skynken skyddade stackarna för regn och, köld. Också blev den joniska ön med dess sol, dess palmer och rosmariner det ideal, som alltid hägrade för Ugos fantasi. “Sacra città e Zacinto!“ upprepade han ofta, och han kände sig som till hälften grek, till hälften venetianare. “Greco di nascita, Veneto d’origine e d’elezione“. Trots fattigdomen lyckades verkligen läkaränkan skaffa sina