UGO FOSCOLO 405 faderlösa en viss uppfostran. Ugo skickade hon i skola till San Cipriano i Murano, där gossen fick läsa klassiska språk och fick håg för studier. Sedermera började han besöka stadsbiblioteket, Marciana, vars bibliotekarie, Jacopo Morelli, stiftade närmare bekantskap med honom och fattade tycke för honom. Revolutionsnyheterna från Frankrike försatte sinnena i allt häftigare jäsning; den lättantändlige Ugo började skriva oden fulla av patriotisk glöd, för den unga fantasien hägrade det antika Greklands hjältegestalter, romerska republiken var hans ideal. Hela Venedig var i eld och lågor, de segrar Bonaparte vann betraktades som ltaliens segrar, man trodde på den franske hjältens löften, att frihet och oavhängighet skulle komma att härska även på apenniniska halvön. Patriciern Alessandro Balbi skrev, att han skulle vilja bli hedning för att kunna tillbedja Bonaparte, denne underbare man, vars blick omfattade omätliga horisonter. Då Napoleon 1796 uppenbarade sig i Italien, välkomnade honom Ugo med ett ode, som var en apoteos av revolutionen och dess store son, han förutsade sitt fädernesland en ny tid av lycka och pekade på Auroras strålar, som redan upplyste horisonten. “Friheten“, säger han i sin dikt, “stiger ned till Italien från Alperna; den ljuder i sången från de tusende soldater, som förkunna den, vägen för den banas av en ung härförare, en segerherre. I hela världen ha de orättrådiga regeringarna redan störtats, blott i ltalien härska de alltjämt. Italien, bundet i träldom, ligger orörligt, försoffat, lamslaget av förtvivlan. Men se, nu begynner striden på dess egen mark; se hus i lågor, se förhärjade fält, se framtàgande legioner, blod som strömmar: friheten vinner seger!“ Italia, Italia, con fulgenti rai Sul’orizzonte tuo sorge l’aurora AÅnnunziatrice di perpetuo sole. Nästan samtidigt, och han var då sjutton år, framträdde han med tragedien “Tieste“, där han återupptog ett ämne, som redan de största dramaturger hade sceniskt behandlat. Den unge Foscolo lät sig ej avskräckas av att han till föregångare hade Euripides, Seneca, Crébillon och Voltaire, att de redan hade förtalt denna den hemskaste fabeln i den grekiska mytologien, Tyestes kärlek till sin svägerska Aërope och hennes gemål Atreus hämnd. Tragediens skildring av aristokratiens kamp mot demokratien avsåg att uppvigla venetianska folket mot patriciatets förtryck,