406. ROM vädjade till de politiska lidelserna för dagen; också gjorde första föreställningen (1797) ett oerhört intryck. Redan under första akten utbröt en storm av bifall, delvis gällande den vackra aktrisen Anna Fiorelli, som på ett utomordentțtligt sätt utförde Aëropes roll. Begärligt lyssnade också publiken till Tyestes folksmickrande tirader, och nio aftnar i rad uppfördes den unge författarens: tragedi, Foscolo hade tagit Alfieri till sitt mönster, och första avskriften av sitt verk skickade han “Italiens store tragiker“, med bön att han skulle mottaga detta arbete “av en yngling född i Grekland“. Framgången på scenen öppnade för Foscolo de främsta venetianska salongerna: Giustina Renier-Michiels och Isåbella Teotochi-Albrizzis. Signora Albrizzi skänkte honom från första ögon- blicket sin sympati, ty även i hennes ådror flöt grekiskt blod, och ehuru hon var vida äldre än han, utvecklade sig sympatien snart till en djupare känsla för diktaren. Pindemonte kallade henne den visa Ísabella, “saggia Isabella“, men som bekant har visheten ingenting med hjärtat att göra. Trots att många av breven som växlades mellan Isabella och Foscolo blivit förstörda, är det efter allt att döma så gott som säkert, att den unge skalden och den sköna Isabella älskade varann. Den första och hetaste perioden av deras kärleksförhäållande får man förlägga till åren 1795—1796; framdeles begagnade poeten varje tillfälle att besöka Isabella, och sedan han givit ut “Jacopo Ortis sista brev“ undertecknade han sig i sina brev till henne “Il tuo Ortis“. För Foscolos biografer har denna kärleksförbindelse ett särskilt intresse, ty flere av hans dikter lär vara ägnade Isabella under pseudonymen Laura eller Lauretta, bl. a. elegien “Rimembranze“, där poeten frossar i minnet av den första kyssen. Med odet till Bonaparte och första perioden av kärleksromanen med signora Teotochi-Albrizzi slutar Foscolos ungdom. De politiska. händelserna trängde erotiken i bakgrunden och rubbade tron på Napoleon. I freden i Campo-Formio “avstod“ Bonaparte Venedig till Österrike; för poeten-revolutionären, författaren till odet, som förhärligat Napoleon, fanns icke längre rum i fädernestaden. Som han stod uppförd på listan över de ivrigaste demokraterna, fann han det rådligast att sätta sig i säkerhet, och han begav sig till Lombardiet, blev medborgare i Cisalpinska republiken och bosatte sig i Milano, där han blev redaktör för tidningen “Monitore Italiano“, grundad av hågra unga patrioter. Avträdandet av Venedig till Österrike hade mycket avkylt